När man är tant får man göra som man vill sägs det. Alltså struntar jag i att läsa ut den här boken fastän jag har betalat för den.
Med bristande koncentrationsförmåga och benägenheten att somna över böcker så somnar jag rekordsnabbt över "Religion för ateister" av Alain de Botton. Jag kan kan knappt förklara varför jag inte gillar den för jag har inte greppat nog mycket. Det gör man inte när man inte läser mer än några rader åt gången.
Jag blev intresserad när jag såg titeln eftersom jag funderat en del på vad den kristna gemenskapen ger som inte direkt har med tron att göra och om man kan använda det på andra sätt.
Men vad som tas upp i boken så långt som jag läste den är många formaliteter och bundna ceremonier som finns i olika traditioner, att de skulle kunna användas även om man inte är troende. Men den kristna gemenskap jag lämnade var jämförelsevis informell och det tror jag har påverkat min hållning i livet ganska mycket, vilket jag har påpekat vid något annat tillfälle.
I den informella frikyrkan fanns det visst utrymme för att var och en skulle få ge uttryck för sin tro och sina tankar på sitt sätt. Bönen skulle helst vara personligt formulerad. Den poetiska nyenkelheten var också aktuell i min ungdom. Dikterna skulle vara till för alla och förstås av alla. Den attityden fanns väl också mer allmänt kulturellt. Och att alla ska få lov att uttrycka sig konstnärligt var en hållning jag speciellt lärde mig av antroposoferna på min första arbetsplats efter gymnasiet, fast jag inte sympatiserar med dem annars.
Med de influenserna är det kanske inte så konstigt att jag känner ett visst motstånd mot formalitet och färdiga ceremonier. Något i boken som gav lite genklang i mig var tanken att man i andra sammanhang än religionen inte så ofta går tillbaka till texter som betyder något för en. Man skulle kunna använda ord som betytt något i livet mer och gå tillbaka och låta sig stärkas, tröstas eller uppfordras av dem istället för att låta sig drivas med av destruktiva tankar, men då får det väl bli när behoven finns.
Den kollektiva gemenskapen fyller en funktion för många och att
ha ytterligare en gemenskap utanför arbets- och familjeliv kan vara betydelsefullt men när jag längtar tillbaka till en sådan så glömmer jag nog bort hur fruktansvärt ensam jag kände mig i de sammanhangen när jag började fundera och ifrågasätta. Gemenskap i frihet - finns den?
