The Marginal Man
När man är ung ser man kanske mest framåt och är intresserad av att forma sitt liv, finna nya vägar, men när man blir äldre börjar man också att se bakåt, se på sin historia och söka sin identitet i den. Uttrycket att "söka sina rötter" är kanske lite mer än en modern klyscha.
Har man tagit avstånd från en ideologi och ett socialt sammanhang, som man växt upp i och levt en del av sitt vuxna liv i, så finns det alltid kvar på något sätt. Personligen börjar jag förstå att jag i viss mån har en känslomässig bindning, inte till den kristna tron, men till den kristna världen - det sociala sammanhanget, eftersom den är en stor del av min historia.
För några år sedan läste jag med intresse Mats Trondmans "Bilden av en klassresa, Sexton arbetarklassbarn på väg till och i högskolan". Att bli akademiker från en arbetarmiljö innebär inte bara att göra ett annat yrkesval än vad ens omgivning har gjort. Det handlar också om att komma in i en annan värld med andra värderingar; man gör ett kulturbyte. Jag har i viss mån gjort det kulturbyte i form av en klassresa som den Trondman beskriver men jag har dessutom gjort ett annat kulturbyte genom att jag tagit avstånd från den kristna tron och församlingslivet.
Trondman tar upp begreppet The Marginal Man, som har myntats av Chicagosociologen Robert E Park och utvecklats av Everett V Stonequist i boken The Marginal Man, 1937, inte en speciellt ny teori alltså men jag tycker den var intressant eftersom jag kunde känna igen mig själv i mycket i beskrivningen av vad marginalitet innebär.
The Marginal Man definieras som en person "som under sitt liv kommer att präglas av inflytande från två kulturer, traditioner eller världar." Här ses alltså människan i första hand som en social produkt, inte som en självständig individ med fria val. Att det ändå finns en möjlighet att välja är kanske vi klass- eller kulturresenärer ett tecken på, men det sker förvisso inte utan komplikationer. Så kanske sanningen ligger någonstans mitt i mellan synen på människan som en social produkt och som en självständig, fritt väljande varelse. Möjligen får den väljande människan betala priset i form av ett främlingskap. Jag känner igen mig när the marginal man beskrivs som en som tvingas leva i två världar samtidigt utan att fullt ut känna tillhörighet i någon av dem och har utryckt det som en kronisk känsla av att inte höra dit.
Jag känner också igen mig i att the marginal man kan leva kvar i en fokusering av kulturkonflikten.
Jag har ofta deltagit på kristna debattsidor på nätet och ständigt ställt frågor på sin spets just där skärningspunkten mellan tro och icketro går, vilket jag ibland upplever blir mycket provocerande för mina meningsmotståndare. Det blir antagligen där man hamnar när man tvivlar och det är smärtsamt att tvivla för den som vill tro. Men det är smärtsamt även för mig att alltid ha denna skärningspunkt för ögonen, t.ex den att frälsningsläran bygger på en helvetestro. Utan tanken på att man kan gå förlorad finns rimligen heller inget behov av frälsning. Är det överhuvudtaget möjligt att ge sina barn frihet att själva välja livssyn med en sådan tro i grunden? Det gör ont i mig när jag tänker på att det finns barn som fortfarande fostras i föreställningen att man måste tro på ett visst sätt för att inte gå förlorad.
The marginal man har tre val, att ansluta sig till den ena eller den andra världen eller att inta en mellanposition, utveckla en kompromiss mellan de båda världarna. Enligt Stoneqvist finns det tendenser hos the marginal man att antingen ta en ledande roll i sin ursprungsgrupp eller bli en talesman för det nya. Han kan också ta på sig en medlarroll mellan dessa kulturer.
Har jag kanske försökt att ta på mig medlarrollen när jag manat till förståelse för den kristna världen? Eller har jag det när jag filosoferat över vad det egentligen innebär att "älska sin nästa" och därigenom försökt skapa min egen filosofi över kärleksbegreppet med ett avstamp från den kristna läran och det från Bibeln berömda "Kärlekens lov"?
Är det ett annat sätt av the marginal man att medla mellan två kulturer att, som många gör, fortsätta gå i kyrkan för att "umgås, att förhålla sig till sina döda, till sina föräldrar, till sin tradition, sin historia" som en person jag känner uttryckt det? Det finns olika typer av kristna gemenskaper allt från fundamentalistiska, bokstavstroende, liberalt troende till mer kulturkristna. Det är kanske bra att det finns liberala och kulturkristna gemenskaper för den som inte orkar bryta helt med sin historia. För det är smärtsamt att inte kunna identifiera sig med delar av sin historia och att helt ta avstånd från ett socialt sammanhang. Tidigare har jag haft en tendens att egentligen bara respektera fundamentalisten även om jag tagit avstånd, för är det sant så är det....
Människan har ett behov av rötter, att se ett sammanhang bakåt. Skulle alla människor göra upp med sin tro över en natt, vad skulle hända då? Vågar vi tänka tanken ut? Det är en jobbig "resa".
