Jag har en dotter som just fyllt nitton och alltså har varit myndig i ett år och till helgen får jag den äran att hjälpa till vid ett barnvälkomnande. Frågan är om jag lever upp till det budskap jag vill förmedla i det sammanhanget - att man inte äger sina barn att ens uppgift som förälder är att göra sig överflödig?
I Den svenska högtidsboken finns en dikt som jag tycker mycket om.
En kvinna som har ett barn
av kahlil Gibran:
En kvinna som har ett barn vid sitt bröst sade:
"Tala till oss om barnen"
Och han sade:
Era barn är inte era barn.
De är söner och döttrar av Livets längtan efter sig själv.
De kommer genom er men inte från er.
Och fastän de lever hos er, tillhör de er ändå inte.
Ni kan giva dem er kärlek, men inte era tankar,
ty de har sina egna tankar.
Ni kan hysa deras kroppar men inte deras själar.
Ty deras själar dväljs i morgondagens hus, som ni inte
kan besöka, ens i era drömmar.
Ni må sträva att efterlikna dem, men sök inte att göra dem lika er.
Ty livet vänder inte tillbaka och dröjer inte hos den dag som flytt.
Ni är de bågar, från vilka era barn skickas ut som levande pilar.
