I går kväll var jag på Akademiska sjukhuset och hörde psykiatiker Johan Cullberg delge sin syn på Gustaf Frödings själssjukdom. Jag kom i grevens tid.
Om jag hade kommit fem minuter senare hade jag fått vända igen. Jag och många med mig fick sitta på en trappavsats istället för på en stol. Men jag satt så jag både hörde och såg bra - inga problem.
Cullberg går emot tanken att det skulle finnas någon ärftlig mental sjukdom, typ bipolaritet (den nya benämningen på manodepressivitet) eller schizofreni hos Fröding. En ärftlig känslighet, ja men de psykiska symtom han hade när han låg på Ulleråker var enbart alkoholskador enligt Cullberg.
Men han bar på en kronisk depression som enligt föreläsaren mest var miljöbetingad. Ett trauma, som troligen i hög grad har påverkat honom, var att modern var mycket deprimerad under hans spädbarnsår, betedde sig mycket destruktivt och blev inlagd på sjukhus. Fadern hade lämnat hemmet och modern blev ensam med barnen och en svår ekonomisk situation. Den lille Gustaf blev först lämnad till en amma och sedan efter sex månader utan vidare hemförd igen.
Utöver den intressanta föreläsningen, som minst lika mycket handlade om Frödings författarskap som hans diagnos, så fick vi höra dikter upplästa och presenterade i tonsatt form. De dikter som förut ansetts värdelösa som
utgående från en utbränd hjärna presenterades här som något nydanande och modernt.
Fröding var en man som levde som en outsider och som åstadkom det mesta av vad han skrivit på sjukhus och vilohem. Han såg livet "genom galler" enligt hans egen diktning och ville "ut och dricka liv, om blott för en minut" men han såg ingen lösning utan gallret skulle krossas först med honom själv. Ändå är han fortfarande en folkkär diktare som drar fulla hus.
Livet är motsägelsefullt!
