Det blidde ingen folksamling, försökte kladda över och fortsätta på annat sätt men jag blev inte nöjd så nu hamnade den här bilden bland brännbara sopor och bidrar till uppvärmningen i Uppsala.
Nu har jag istället läst den lilla boken om Picasso som jag köpte på bokrean. Det är fascinerande att inse hur mångsidig han var och att han inte lät sig stoppas in i fack. När han gick in i en period med traditionellt klassiskt måleri blev en del arga och tyckte att han svek kubismen så markerade han att han var gud, fri att göra vad han ville och behövde uttrycka just då:
"Ned med stilen! Har Gud en stil? Han har skapat gitarren, Harlekin, taxen, katten, ugglan, duvan. Precis som jag. Elefanten och valen, det går an, men elefanten och ekorren? Rena sammelsuriet! Han har gjort det som inte existerar. Jag också. Han har till och med gjort måleriet . jag också. ”
Jag gillar att han jämställer sig med en gud - i varje fall i det här sammanhanget. (Lite värre när diktatorer i Iran tycker att protesterande människor kastar grus på solen) Jag väljer att jämställa mig med Picasso och finner tröst i att det är viktigare att uttrycka det man vill än att ha en stil. Fast frågan är förstås om jag förmår uttrycka det jag vill - det är en annan femma!
Picasso målade inte bara tavlor och gjorde litografier. Han arbetade t.ex. med lera och gjorde en hel del skulpturer och där kunde han använda allehanda material. Han samlade på prylar som han tyckte om och allt möjligt som han trodde han kunde ha användning av och hade alltid kaos omkring sig – var förmodligen inte lätt att dela hushåll med honom. När jag läser vad ”Den lilla flickan som hoppar rep” är gjord av associerar jag till allt vi sparade hemma när Linnéa var liten och som hon kunde få utlopp för sin kreativitet av: ”Två gamla skor, en flätad korg till kroppen, en kakform som blomma, wellpapp till håret”
De flesta barn har väl en liten Picasso i sig och gillar att skapa. En del tar med sig det behovet in i vuxen ålder. Det har väl alltid funnit hos mig fast det oftast legat i träda. Men skapandet ger mig en känsla av att existera. Att se något växa fram på grund av mina händer kan ge den
där flew-känslan för att använda sig av ett modeuttryck.
Man har rätt att skapa på den nivå man är. Jag har lika mycket rätt att uttrycka mig som Picasso och "gud". Gud, Picasso och jag….. ;-)
