För cirka 10 år sedan skrev jag en artikel som fortfarande kan anses vara aktuell. Vi kvinnor har ju fortfarande inte varit myndiga i 100 år än. I går var det internationella kvinnodagen men inte förrän idag har jag hittat artikeln. Varsågod för den som orkar läsa. Det blir lite längre än mina vanliga inlägg.
INTE ENS I HUNDRA ÅR....
I och med att man blir äldre krymper tiden och man får andra perspektiv. I vårt land blev den ogifta kvinnan myndig runt 1860, den gifta kvinnan blev det först 1923 och endast änkor kunde råda över sig själva och sin egendom tidigare än så. Dessa fakta har jag tagit till mig på en mer påtagligt sätt numera. En kvävande känsla kommer över mig vid tanken, inte ens i hundra år har vi kvinnor varit myndiga!
Kan detta förhållande på något sätt kopplas till religionen? "En man är sin hustrus huvud, såsom Kristus är församlingens huvud" säger Paulus enligt min 1917-årsbibel.(Ef. 5:23) Samme man uppmanar kvinnan att "i stillhet låta sig undervisas och därvid helt underordna sig" och han tillåter henne inte "att själv uppträda såsom lärare, ej heller att råda över sin man; fastmer må hon leva i still- het" (1Tim. 2: 11-12) Paulus syn på kvinnan (även på sexualiteten) har haft en stor påverkan på den kristna läran genom tiderna. Kan man tänka sig att dessa ord har medverkat till att kvinnan fått vara omyndig så länge? Har Paulus ett finger med i spelet att kvinnor fick ta studentexamen först 1870 och att våra äldsta universitet, Uppsala och Lund, grundade på 1400- och 1600-talen, tagit emot kvinnor först i slutet av 1800-talet? Att få studera teologi och juridik var dock fortfarande otänkbart. Och universitetsstudierna blev dyrare för kvinnor eftersom stipendier var avsedda för män och efter sin examen var de ändå avstängda från offentliga tjänster och ämbeten. 1923 öppnades vägen till statliga ämbeten. 1927 började statsläroverken ta emot flickor. Tidigare hade de fått kvalificera sig för universitetsstudier genom privata studier och flickskola. Rätt till domartjänster fick vi 1933, präster kunde vi bli först 1958. Fortfarande vet vi att det inte är självklart med lika lön för lika arbete, och att könet nog ibland ses som en kompetensfaktor i sig - är det Paulus som spökar?
Än i denna dag är det inte okontroversiellt med kvinnliga präster De citerade bibelorden hänvisas det fortfarande till i detta sammanhang bland bokstavstroende kristna. "Det är en skam för en kvinna att tala i församlingen"(1Kor. 14:35) citerar en broder helt kärleksfull för en kvinna som håller på att utbilda sig till präst. Och att en kvinna ska underordna sig sin man också privat kan hävdas än idag. Mannen ska i och för sig också underordna sig sin Gud men kvinnan måste underordna sig dubbelt upp: Gud och mannen, och hon får inte ens själv ta ställning till vad det innebär att underordna sig eftersom det är mannens privilegium att undervisa. Och han hämtar sina visdomsord från en bok, vars texter är skrivna i sådana tider då den sociala samlevnaden skedde under i allra högsta grad patriarkala former.
"Om det handlar om misshandel behöver hon inte underordna sig", försäkrade en kristen gentleman, storsint nog, i en debatt på nätet. "Handlar det om mindre problem än så ska hon underordna sig även om han har fel och be för honom istället" Men det handlar inte om förtryck, sägs det, bara rollfördelning. Denna syn på mannens roll i äktenskapet och familjen kan också ligga mannen i fatet. Kvinnan får för stora förväntningar på mannen och hans ansvar. Han ses som riddaren på den vita hästen som kommer och tar hand om och visar det sig då att han har problem och egentligen är den svagare i relationen blir situationen svår att hantera. Det har jag sett exempel på.
Visst jag är orättvis. Om man bortser från ytterligheterna råder en i huvudsak mer jämlik inställning numera i allt från Svenska kyrkan till friare församlingar. Men vad beror det på? Kvinnans frigörelse har tidsmässigt gått hand i hand med sekulariseringen. De kristna församlingarna tvingas efter hand att följa med samhälls- utvecklingen. Man tar så småningom till sig det mesta, bara långt senare. Den lilla religiösa rörelsen kväkarna har haft en viss betydelse för kvinnorörelsen. Elin Wägner hör till de kvinnor som påverkats av den i positiv riktning. Men då poängterar också denna rörelse individens frihet att följa sitt eget "inre ljus" , eftersom alla har något av Gud i sig, och formulerade dogmer anses överflödiga. Den s.k. feministteologin har försökt ta fasta på Jesu bemötande av kvinnor, som anses radikal i förhållande till den samtida miljön.. En sådan teologi fanns med i befrielseteologin , som växte fram på 70-talet. Men vad är det som är inspirationen i dessa sammanhang? Bibeln eller var det svallvågorna från den då livfulla politiska debatten, som nådde en del kristna?
Annars skapade väl inte de kristna samfunden någon grogrund för en Fredrika Bremer eller Ellen Key. Och inte blev väl Elise Ottosson Jensen påhejad från kristet håll, tvärtom, men nu skördar även de kristna kvinnorna och familjerna frukten av den kamp hon förde för möjligheten att ha kontroll över barnafödandet. Så de kristna kvinnorna har inte sin församling att tacka för sin relativa frihet utan snarare den sekulariserade omgivningen.
Den muslimska världen har kommit det svenska samhället närmare in på livet på grund av invandringen. Där har kvinnan en än tydligare underordnad roll. Rätten att bära slöja på sitt arbete och i skolan har diskuterats i massmedia. Självklart är det fel att neka en kvinna en tjänst på grund av klädsel, samtidigt känns det som om det handlar om rätten att bli förtryckt, vilket verkar absurt.
Jag känner mig beklämd när jag t.ex. ser unga söta tjejer gömda i sina kläder på en badstrand mitt i sommaren. De får inte vara fria och njuta av sol och värme för att deras män ska ha ensamrätt på att betrakta deras fägring. En ung kvinna stod och lekte med sitt barn vid strandkanten och var tvungen att blöta ned sina kläder för att kunna hjälpa det men ta av sig, det var inte tänkbart. Sina barn klär de ofta på ett smakfullt sätt men det är en tidsfråga tills de små flickorna också måste gömma sig för världens blickar.
Vi har också fått ta del av tragiska situationer som uppstått på grund av att muslimska kvinnor tagit sig den frihet som är självklar för oss. Det hävdas naturligtvis i debatten att detta handlar om extremister sådana som inte rätt förstått den muslimska läran, precis som man i kristna läger vill bortförklara det som gjorts i Jesu namn med att det varit fundamentalister som inte förstått det kristna kärleksbudskapet. Den kvinnliga omskärelsen är ett annat exempel på kvinnoförtryck, som försvaras i en del muslimska länder. Kvinnan ska inte njuta av sin sexualitet - hon är till för mannen. Så har det varit i kristna sammanhang också även om vi inte praktiserat omskärelse. Vi kan förfasa oss över den muslimska traditionen men i mångt och mycket är den väl bara en spegelbild av hur det var i den kristna världen för något eller några sekler sedan.
I vår konfrontation med den muslimska världen hamnar vi i situationer där olika normer kolliderar med varandra: Kravet på religionsfrihet och människors rätt att leva efter de normer de tolkar in i sin religion och vår vilja att slå vakt om de mänskliga rättigheterna där också kravet på jämlikhet hör hemma. Här blir konflikten uppenbar även om den kan finnas också i situationer som hör vår kristna kultur till Som exempel kan nämnas frågan om kvinnliga präster och kvinnoprästmotståndare, om vi ska begränsa oss till kvinnoperspektivet.
Det finns säkert många bottnar i detta med kvinnans ställning genom tiderna. Det är inte bara i den kristna eller muslimska traditionen kvinnan varit i underläge. Hon var t.ex. inte ens medräknad i det antika Greklands demokrati. Men nog har religionens företrädare ofta slagit till alla bromsar när det gäller utvecklingen också på detta område. Även om vi nyligen fått hela Bibeln i en något modernare språkdräkt så är varken Bibeln eller Koranen "uppdaterade" utan skrivna i en förgången tid med andra samhällssystem och andra värderingar än det demokratiska samhällets och får självklart en konserverande verkan om man ska se dessa skrifter som normerande för ens liv. Att tro på en Gud och ställa upp på vissa dogmer är en kvarleva från samhällen med strikt hierarkiska system och passar inte in i ett demokratiskt samhälle, där var och en ska vara fri att ta ställning i olika frågor med hjälp av vad människan med gemensamma krafter kommit fram till utifrån ett eget kritiskt tänkande. Att det finns troende människor som försöker anpassa sin tro efter den tid vi lever i med de värderingar vi har nu är ju lovvärt men det är svårt att tänka förutsättningslöst med en sådan barlast som 2000-åriga skrifter utgör. Vad får man lov att förpassa till den tid det hör hemma och vad måste man rätta sig efter? Vem drar de gränserna? Nej det bästa är nog att inte se några skrifter som heliga, att ta avstånd från religionen och att kvinnan har en ännu större anledning att göra detta är uppenbart eftersom hon alltid har hamnat underst i dessa gamla hierarkier. Religionen omyndigförklarar människan och kvinnan blir dubbelt omyndig. Inte ens i hundra år.... tänk på det!
