Ibland känns det så futtigt att ägna sig åt sina små trivialiteter, engagera sig i sina "i-landsproblem" som dottern säger.
Min man och jag satt i går och lyssnade till Khadaffis bisarra tal till folket.
En figur som ger ett fullständigt absurt intryck och som man kunde skratta åt om man inte samtidigt visste att han har makt att döda och ödelägga. De som demonstrerar och protesterar mot hans översitteri är "råttor" som man inte behöver känna någon empati för. Det är den klassiska strategin - avhumanisera för att göra känslor överflödiga.
Samtidigt har vi fått nyheterna om jordbävning på Nya Zeeland i Christchurch där vi råkade ha en facebookvän som nu åker tillbaka från sin semester i Indien till ett hem som inte längre fínns och med vetskap om att hon har vänner som drabbats än hårdare.
Men sånt är livet - tragedier händer varje dag. ibland blir de mer påtagliga beroende på vad man råkar ha för kontakter och intressen. Man har definitivt inte förmåga att vara "rättvis" i sina reaktioner. Dessutom kanska man i nästa stund blir ännu mer upprörd över en dammråtta. Man är en pytteliten människa som lever i sin pyttelilla värld och som ibland tittar ut och blir förskräckt.
Och man måste på något sätt acceptera att man är som man är - att den lilla världen också blir viktig eftersom man själv inte är större än så.
