Att stå med båda fötterna på jorden och vara realistisk, det är viktigt för mig
samtidigt som jag längtar efter fantasi. Inte lätt när man är född fundamentalist.
Tänker på mig själv som en ordets fundamentalist först och främst - tar ord på blodigt allvar och förväntar mig att folk menar exakt vad de säger och att jag ska tolkas för det jag säger, men så funkar det ju inte alltid.
Denna inställning smittar av sig i mitt försök att måla. Fastän jag är så trött på mig själv och tänker att det är fullständigt meningslöst med exakt likhet när vi nu har kameror så sitter jag där och måttar med långa armar när jag ska rita eller måla något och justerar och justerar mina millimetrar.
Hur kan man veta att det är bra konst när man ser några färgfält bredvid varandra? Det där skulle jag ju också kunna göra om jag bara kom på tanken.
Eller kanske det är där vi har pudelns kärna - tanken? Jag tar tag i en bok som handlar om abstrakt konst för att försöka komma underfund med tanken kring det hela. (Abstrakt konst av Gooding)
Det första man blir presenterad för är en helsvart kvadrat. Den första abstrakta målningen av Kasimir Malevitj runt 1915. Man kan "se det som en bild av den yttersta fullhet, den svärta som allting annat har upplösts eller samlats i, en destillerad utfällning av själva materien, medan det vita omkring den förefaller vara rymd och ljus". Hmmm det lät djupt men jag kan inte hjälpa att jag inte får mina konstnärliga lustar tillfredställda med att bara fylla i en fyrkant med en färg - det kanske kommer mer längre fram i boken - återkommer.....
