Att ligga på marken och gosa med en ko, ta in ett rådjurskid och lägga på kudden tillsammans med sin huskatt och visa sockersöta bilder, det är filmer och bilder jag fått till livs de senaste dagarna. Jag är kanske hemsk men för mig är det något som inte stämmer.
Djuren blir alltmer romantiserade. Jag
erkänner att jag också faller för en och annan ”sötchock”. Vi visar upp relationer mellan olika djurarter
på temat ”varg och lamm sida vid sida beta skall, halleluja”. Djurmammor tar
hand om djurungar av andra arter. Vi visar upp gosiga förhållanden mellan
hundar och katter och bäbisar. Djuren är goda och vi människor är onda. Det
börjar alltmer likna ett erotiskt förhållande till djuren – men att ha
regelrätt sex med dem är fortfarande tabu.
Men djur äter varandra och djurmammor överger sina barn och djurhannar dödar honornas avkomma för att själv få komma till. Djuren bevakar sina revir och djurhannar skadar och dödar varandra i kampen om honorna Och mobbning finns verkligen i djurvärlden – det heter inte ”hackkyckling” för ingenting. Flockdjuren stöter ofta bort det som är annorlunda. Det finns ont och gott i djurvärlden precis som i människors värld. Och barn och bäbisar som har blivit utsatta av husdjuren berättar vi inte så gärna om.
Vi människor är jordens avskum – med undantag av barnen, de är väl i alla fall goda och oförstörda. ”Barn föds inte som rasister.” Men tänk jag tror faktiskt de gör det. De föds med större eller mindre rädsla för det som är annorlunda. Spädbarn gör inte skillnad på några människor, de är nöjda bara den som håller dem har en vana och kan hålla dem så barnet känner sig tryggt. Vid ettårsåldern börjar man göra skillnad och endast mamma och pappa duger och kanske någon annan vuxen som barnet träffar ofta.
Det kommer också en period i barnens liv då de börjar uppmärksamma det som är annorlunda. Den här personen ser inte ut som vi eller den här personen gör inte som vi. Barnen söker sin identitet genom att spegla sig i andra och det som inte stämmer kan bli skrämmande. Barn mobbar varandra och de kan vara riktigt grymma och jag är tyvärr inte så säker på att det är något de lärt sig hemifrån. Man kan inte automatiskt skylla på föräldrarna. Här handlar det istället om att de vuxna ska se, vara goda föredömen och leda rätt.
Men djur äter varandra och djurmammor överger sina barn och djurhannar dödar honornas avkomma för att själv få komma till. Djuren bevakar sina revir och djurhannar skadar och dödar varandra i kampen om honorna Och mobbning finns verkligen i djurvärlden – det heter inte ”hackkyckling” för ingenting. Flockdjuren stöter ofta bort det som är annorlunda. Det finns ont och gott i djurvärlden precis som i människors värld. Och barn och bäbisar som har blivit utsatta av husdjuren berättar vi inte så gärna om.
Vi människor är jordens avskum – med undantag av barnen, de är väl i alla fall goda och oförstörda. ”Barn föds inte som rasister.” Men tänk jag tror faktiskt de gör det. De föds med större eller mindre rädsla för det som är annorlunda. Spädbarn gör inte skillnad på några människor, de är nöjda bara den som håller dem har en vana och kan hålla dem så barnet känner sig tryggt. Vid ettårsåldern börjar man göra skillnad och endast mamma och pappa duger och kanske någon annan vuxen som barnet träffar ofta.
Det kommer också en period i barnens liv då de börjar uppmärksamma det som är annorlunda. Den här personen ser inte ut som vi eller den här personen gör inte som vi. Barnen söker sin identitet genom att spegla sig i andra och det som inte stämmer kan bli skrämmande. Barn mobbar varandra och de kan vara riktigt grymma och jag är tyvärr inte så säker på att det är något de lärt sig hemifrån. Man kan inte automatiskt skylla på föräldrarna. Här handlar det istället om att de vuxna ska se, vara goda föredömen och leda rätt.
Jag använder
aldrig några stora ord om att jag älskar vare sig djur eller människor för
jag har inte kapacitet att älska allt och alla. Men jag har en viss inlevelseförmåga och där kärleken inte räcker till vill jag
komplettera med förnuftet. Vi skapar inte en bättre värld genom sentimentalitet
och känslosvall. Det är sakligheten och förnuftet som måste till parat med en
välvilja och insikt om mänskliga rättigheter och om djurens behov av ett liv
efter deras förutsättningar.
Det inte så många jag ärligt kan säga om att jag känner några varma känslor för och inte alla av dem jag verkligen känner för har jag förmåga att förmedla något till så det uppfattas. Jag är ytterst begränsad. Jag kanske inte är ensam om den begränsningen. Så är det verkligen vår ytterst begränsade förmåga att känna kärlek som kan rädda världen?
Hur kan jag/vi göra världen lite bättre?
Det inte så många jag ärligt kan säga om att jag känner några varma känslor för och inte alla av dem jag verkligen känner för har jag förmåga att förmedla något till så det uppfattas. Jag är ytterst begränsad. Jag kanske inte är ensam om den begränsningen. Så är det verkligen vår ytterst begränsade förmåga att känna kärlek som kan rädda världen?
Hur kan jag/vi göra världen lite bättre?
