Längtan 1 och Längtan 2 i någon sorts halvakvarell. Ettan tyckte jag blev lite för oplanerad och slarvig och lade ned lite mer möda på nr två för att sen finna att familjen tyckte att den första var bäst. Det kanske är så; det blev nog lite mer "sug" och rörelse i den.
Som symbolen för längtan ser jag växtens strävan mot ljuset. En krukväxt i ett fönster kan bli alldeles sned för växten strävar mot ljuset. Växter som står trångt kan skjuta i höjden för att nå ljuset. I version två försökte jag illustrera min längtan efter fantasi med fötterna på jorden och lät solen bli en ballong förankrad i en stor sten.
Jag har just läst en bok om Miró. Han hade ett hel uppsättning med ständigt återkommande symboler i sina målningar. Till exempel var en stege en symbol för en utväg. Jag skulle kunna börja med att ha en sten i något hörn av mina målningar. Den skull bli symbolen för det jordnära, realistiska och beständiga. Den är tung, den håller ballongen på plats. Den finns där alltid. Om man tänker sig en riktigt stor katastrof så skulle det väl i alla fall finnas stenar kvar. Dessutom har jag alltid varit fascinerad av stenar och studerat former och färger.
Version tre har min dotter Linnéa åstadkommit. Hon illustrerar den längtan som finns i Karin Boyes dikt: "Visst gör det ont...." Det är mysigt när Linnéa tar sig tid att måla tillsammans med mig, lite omvända roller från när jag tog mig tid. :-) http://ollaiver.blogspot.com/2011/04/konst-med-boye.html
