Jag är hemsk - jag vet...

                                    Foto: www.Fotoakuten.se


Att ligga på marken och gosa med en ko, ta in ett rådjurskid och lägga på kudden tillsammans med sin huskatt och visa sockersöta bilder, det är filmer och bilder jag fått till livs de senaste dagarna. Jag är kanske hemsk men för mig är det något som inte stämmer.

 Djuren blir alltmer romantiserade. Jag erkänner att jag också faller för en och annan ”sötchock”.  Vi visar upp relationer mellan olika djurarter på temat ”varg och lamm sida vid sida beta skall, halleluja”. Djurmammor tar hand om djurungar av andra arter. Vi visar upp gosiga förhållanden mellan hundar och katter och bäbisar. Djuren är goda och vi människor är onda. Det börjar alltmer likna ett erotiskt förhållande till djuren – men att ha regelrätt sex med dem är fortfarande tabu.

Men djur äter varandra och djurmammor överger sina barn och djurhannar dödar honornas avkomma för att själv få komma till. Djuren bevakar sina revir och djurhannar skadar och dödar varandra i kampen om honorna Och mobbning finns verkligen i djurvärlden – det heter inte ”hackkyckling” för ingenting. Flockdjuren stöter ofta bort det som är annorlunda. Det finns ont och gott i djurvärlden precis som i människors värld. Och barn och bäbisar som har blivit utsatta av husdjuren berättar vi inte så gärna om.

Vi människor är jordens avskum – med undantag av barnen, de är väl i alla fall goda och oförstörda. ”Barn föds inte som rasister.”  Men tänk jag tror faktiskt de gör det. De föds med större eller mindre rädsla för det som är annorlunda. Spädbarn gör inte skillnad på några människor, de är nöjda bara den som håller dem har en vana och kan hålla dem så barnet känner sig tryggt. Vid ettårsåldern börjar man göra skillnad och endast mamma och pappa duger och kanske någon annan vuxen som barnet träffar ofta.

Det kommer också en period i barnens liv då de börjar uppmärksamma det som är annorlunda. Den här personen ser inte ut som vi eller den här personen gör inte som vi. Barnen söker sin identitet genom att spegla sig i andra och det som inte stämmer kan bli skrämmande.  Barn mobbar varandra och de kan vara riktigt grymma och jag är tyvärr inte så säker på att det är något de lärt sig hemifrån. Man kan inte automatiskt skylla på föräldrarna. Här handlar det istället om att de vuxna ska se, vara goda föredömen och leda rätt.

Jag använder aldrig några stora ord om att jag älskar vare sig djur eller människor för jag har inte kapacitet att älska allt och alla. Men jag har en viss inlevelseförmåga och där kärleken inte räcker till vill jag komplettera med förnuftet. Vi skapar inte en bättre värld genom sentimentalitet och känslosvall. Det är sakligheten och förnuftet som måste till parat med en välvilja och insikt om mänskliga rättigheter och om djurens behov av ett liv efter deras förutsättningar.

Det inte så många jag ärligt kan säga om att jag känner några varma känslor för och inte alla av dem jag verkligen känner för har jag förmåga att förmedla något till så det uppfattas. Jag är ytterst begränsad. Jag kanske inte är ensam om den begränsningen. Så är det verkligen vår ytterst begränsade förmåga att känna kärlek som kan rädda världen?

Hur kan jag/vi göra världen lite bättre?

Nej se det spökar...

..nej se det spökar, det var väl roligt, hurra! Eller nej kanske inte; det kan vara jobbigt också.

Människor som upplever olika fenomen i hemmet och tror att det spökar kan ta kontakt med "Det okända" kanal 7 och få hjälp av ett medium. Jag kan inte låta bli att titta på detta program ibland; Det brukar sammanfalla med min eftermiddagsvila skönt att slumra till ett TV-program. Om jag inte somnar med en gång så granskar jag människorna, vad de säger och gör, hur de reagerar och mediets verksamhet.
Vad är det man tror på? Jo uppenbarligen finns en föreställning om  att människans ande lever kvar efter döden. Denna ande kan vimsa omkring och inte fatta att hen är död. Då måste anden upplysas om det. Anden kan också vara medveten om det men hänger kvar och spökar, har inte "gått in i ljuset" och kanske behöver en hjälpsam knuff över. Anden kanske vill ha kontakt med någon bland de levande och föra fram ett budskap, kanske beskydda eller bevaka någon. Ofta sägs det handla om någon som haft anknytning till den byggnad som hemsökes. Kanhända svårt att lämna sitt revir?

Vem som helst kan inte uppfatta budskapet men det finns tydligen en del som är lite halvmediala och upplever en del konstiga fenomen och då kan man behöva ett medium som hjälp. Mediet ställer upp mot betalning förstås och kan alltså förmedla ett budskap till sin klient eller från sin klient till spöket ibland. Och tydligen har hen makt att driva ut anden från huset och uppmana den avlidnes själ att gå in i ljuset.

Mediet brukar fråga sina klienter om de vill bli av med sina spöken eller ej. En del vill det för de säger att det är obehagligt och vill ha lugn och ro, medan andra tycker det är kul att ha spöken och vill bara veta vem det är. Alltså kan man hindra spöket att få hjälp in i ljuset av ren nöjeslystnad... hmmmm. Och vilken makt hen måste ha detta medium.....
Mediet kan uppleva något rent fysiskt, få ont i huvudet, få svårt att andas, få ont i magen. Det kan antydas att det har med personens sätt att dö att göra eller en sjukdom som den personen haft. Eller kanske spöket är argt på mediet och attackerar rent fysiskt. Det upplever en sinnesstämning eller en energi som berättar något om den avlidna personen. Ibland får man tydligen ord till sig på nåt sätt, kanske ett namn. Man trevar hit och dit och frågar omgivningen om det är något som kan stämma, ibland gör det så ibland inte men det är kanske snarare så att det är klienterna som man trevar efter och känner in...andarna uppstår i samspelet..

Märkligt är det att sitta och titta på människor som tar det här på allvar eller gör de det? Hur mår de som håller på med det? Jag blir lite nyfiken på dem. Eller är det helt enkelt uppdiktat i samförstånd för att få till ett spännande TV-program?

http://www.vof.se/folkvett/ar-2012/nr-2/kort-om-spiritism/

Lite sommarromantik som plåster på såren.

I mitt förra inlägg var jag lite hädisk och vrång mot den stora drömmen om sommarens fröjder så nu får jag försöka kompensera med en lite sommarromantisk bild. Det foto som jag varit inspirerad av är dock lite mer sensommar och det kanske märks på bilden också.

Det är väl ändå inte fy skam med en klippa vid en sjö eller kanske vid havet, lagom varmt och tillgång till skugga? Lite gräs som slagit rot i en mullrik skreva i klippan och som vajar för vinden och bildar en kuliss mot vattnet, något att vila blicken på. En fikakorg skulle inte heller vara helt fel. Har alla sommardrömmare förlåtit mig nu?

Nu är den upphaussade sommar´n här...

 

Nu är den upphaussade sommar'n här - dock ofrånkomligt svekfull!

Inte är det lätt. På vintern gnäller folk över kyla och snö och vi är så identifierade med det moderna sättet att leva så vinterlandskapet är bara i vägen och betyder snöskottning och halt väglag, krockar och dikeskörningar och brutna armar och ben på osandade trottoarer.  På våren börjar man glädjas men längtar febrigt efter sommaren. Redan dagen efter midsommar hör man dock någon klaga på att vi går mot mörkare tider och på hösten blir folk deppiga över att sommaren är slut och de vackra höstfärgerna blidkar inte alla.

Vi får upphaussade förväntningar inför dessa stackars sommarmånader och fan ta meteorologerna om de inte har nåt vackert sommarväder att komma med. Folk får panik och söker efter solresor när vår egen nordiska sommar gör bort sig.  Och får vi "vackert väder" och temperaturen börjar närma sig 30 så går vi och flämtar i värmen och tycker inte alltid det är så ljuvligt.

Jag som har en reumatisk sjukdom känner av lågtrycken och får lite mer ont - precis som Anna Maria Lenngrens grevinna har jag "ben som spår väder" och lite andra kroppsdelar också.  Men ändå känner jag en viss motvilja med tanke på högtryck och värme för då har jag kanske inte så mycket värk men blir totalt utmattad och utslagen och livrädd för att vistas i solen och går och stryker utefter skuggsidan på  husväggar när jag är ute och går. Men efter att ha varit med på några sidor för reumatiker förstår jag att det inte kan vara lätt för nån vädergud att göra alla glada. En del mår jättebra av värme och en del får ångest inför tanken att värmen ska komma. 

Jag värderar alla årstider, åtminstone på ett estetiskt plan. Så trist det skulle vara med grönska året om och  bara nån liten regnperiod istället för vinter! Alla årstider har sina landskap och sin skönhet fast det kanske är liite svårare att se det estetiska i en snöfri decemberdag vid midvintersolståndet. Men ju äldre och skröpligare man blir ju mer påverkad blir man av väder och ljus/mörker.

 När mår man som bäst? Få se nu: En vinterdag med  -5 grader och sol och snö? En tidig vårdag när det är lite varmt och skönt innan björkpollensäsongen börjar?  En vacker sensommardag eller tidig höst med sol och lagom varmt och hög, klar luft? Svårt att välja men de är inte långa de där perioderna när allt är perfekt. Men vem har sagt att det ska vara perfekt? Perfekt är det bara i idévärlden enligt Platon.
                                                                                                    

 

 

 

 

Bröllopsyra

 Prinsen får sin prinsessa. Ett ungt och vackert par som man önskar all lycka i livet, men inte om lyckan är just det att vara prins och prinsessa förstås och vara en del av tronföljdsordningen. Där är jag lite avig.

Visst kikar jag lite ibland. Jag är ju lite nyfiken på personerna i skådespelet om man nu kan uppfatta något av dem. Och lite kul är det att se de gamla hagasessorna som var i giftasåldern när jag var barn och ung, hur de nu ser ut när de går på brorsbarnets bröllop.

Men ju äldre jag blir desto mer absurt och pinsamt tycker jag det är med kungahuset, en kvarleva av ett odemokratiskt system. Historien och traditionen pekar många på men ska det finnas människor som är infångade i ett museum med regler för sina liv som inte gäller för andra i samhället? Den självklara rätten att själv välja partner finns inte även om tiden har tvingat fram en större generositet, och religionsfrihet finns inte heller. Människor i guldbur. Men det är ju inte säkert att de tycker synd om sig själva för det. Representera Sverige och göra goodwill och främja handel. Kan inte det göras under mer tidsenliga former?

Media har engagerat sig mycket i detta unga brudpar. Stora delar av bröllopsdagen och kvällen ägnar sig Public Service åt detta  TV-folket är festklädda och alla verkar vara superrojalistiska. Är man inte det får man nog inte visa det den här dagen. Folk söker sig till slottet och dess omgivningar för att se en glimt av brudparet fast vi i TV får nog se desto mer. men jag har nog svårt att tycka att deras bröllopslycka angår mig och oss alla i dessa proportioner. Man behöver något positivt i den här världen med så mycket elände tycker några. Mer angår det mig att en ung kvinna hittas mördad mitt i bröllopsyran, en kvinna som aldrig får chansen att fira bröllop och skapa sig en framtid. Det positiva bland vanligt folk vill jag se och höra mer av, har svårt att identifiera mig med den overkliga överklasslyckan.

Men om min dotter skulle bestämma sig för att ställa till med bröllop en vacker dag; då blir det märkvärdigt - det vill jag lova.

När björkarna susa....

 Bortsett från att björkar har riktigt ettriga pollen så förmedlar de romantiska känslor med sina vit- och svartmönstrade stammar. De är verkligen en sinnebild av den nordiska sommaren. Därför har jag gjort ytterligare ett försök att uttrycka den känslan Dessutom fick jag användning för en till av dessa långsmala uppspända dukar, som jag beställde alltför många av, när jag vid ett tillfälle bara behövde en. Det är lite svårt att hitta på motiv som passar till formatet.

Hoppas inte stammarna är för vita så målningen får "vitsjuka". Ingenting får vara kritvitt har jag lärt mig på kursen och ingenting får "sticka ut" så man blir störd och inte ser helheten. Det kanske stammarna gör men de skulle ju vara i fokus!

Löven var svåra att få till så det blev snyggt. Avsikten var inte att det skulle bli realistiskt men att de skulle förmedla den där känslan med solbelysta löv. vilket ger lite ljust och mörkt om vartannat.

Och som jag kämpade med den där stigen för min man såg något förvrängt, lutande. Till slut löste jag det genom att låta den delvis döljas genom buskage så blev det förhoppningsvis lite bättre.

Pust, stånk, stöööön!

Målarkursen är slut för terminen och jag åstadkom bara två målningar och den sista fick jag göra färdigt hemma. Förut har det blivit åtminstone tre så den här terminen har jag varit ganska trött och håglös och det har blivit många och långa pauser mellan penseldragen.

Den här målningen föreställer utsikten från balkongen i vår förra lägenhet på S:t Olofsgatan. Jag tyckte det var så mysigt, gav lite Karlsson på taket-känsla. Nu har jag varit i det här petstadiet, sett detaljer här och där och fixat och kladdat och justerat. Men nu har jag kanske kommit till den punkten då det bara blir sämre om jag gör något mer. Alla som målar vet att det finns en magisk sådan punkt.

Målningen får leva med sina skavanker. Jag vet inte hur många gånger jag ändrat nyans på Fjellstedska huset. Dessutom ser det lite snett och vint ut fastän jag försökte frigöra mig från fotografiet. Det blir ofta så när man fotograferar hus att kameran inte räcker till utan det uppstår förvridningar. Men "lite snett är inte lett" brukade min mor säga. Jag får ta till mig av hennes visdomsord. Detta hus tillhör Svenska kyrkan förresten och den har jag ju aldrig varit riktigt kontant med så det kanske inte är så underligt att det inte vill sig riktigt.....
Nu har jag gått på den här målarkursen några år och funderar på att sluta eller ta en paus. Ibland tycker jag att det fungerar bäst att måla hemma. Jag vill ha respons men när det passar mig och inte för mycket tjat.