Ibland blir jag så trött på mig själv och min diskussionslystnad. Varför måste jag så ofta hugga när jag inte håller med? Varför dras jag till personer som har åsikter som jag tycker är orimliga för att sedan käfta? Jag behöver inte längre bevisa för mig själv att jag får tro och tänka som jag vill och att jag kan ge uttryck för det. Ser jag alla orimliga tankegångar som ett hot som jag måste attackera?
Det kanske är så det blir när man är uppvuxen med att man måste tro. Det är farligt att inte tro. Svälj ditt eget förnuft; utgå från att det är du som inte begriper. Den enda lösningen på ens problem är att finna den tro som man fått predikat för sig. De andra tankarna är farliga så dem ska du inte tänka färdigt... Sen blir man aldrig mätt på att tänka färdigt, att säga emot. Man tar sin rätt att säga emot...allting som kommer i ens väg, svårt att bara gå förbi.
Men det är klart. Allting måste få diskuteras och olika åsikter behöver få komma fram i samhället och alla som ger uttryck för sina åsikter och framför allt de som vill påverka med ett budskap måste vara beredda att bli ifrågasatta. Ja, ja men "för mycket och för litet skämmer allt" brukade min mamma säga. Hon hade en del såna där kloka ordspråk på lager.
Men en del gör mig faktiskt upprörd för jag anser det oetiskt att gå ut med vilka budskap som helst.
Som det senaste jag stött på när människor uppmanas att förneka sin sjukdom och undvika att skaffa kunskap om den för man har all kunskap man behöver inom sig. När det hävdas att det är ens eget val att vara sjuk. Man ska vända upp och ned på vad som är sanning och lögn. Det passar som hand i handske för dem som inte tål se livet och dess villkor i vitögat. Och det är tydligen många. Det är en lukrativ marknad , där man kan sälja böcker, terapier, seanser och olika evenemang och det ger en möjlighet att få makt över människor och göra karriär på andras bekostnad.
Inom olika New age-sammanhang finns det ett kusligt vetenskapsförakt och ibland en ren paranoia gentemot allt som man tar för sant i det etablerade samhället. Man ska naturligtvis vara kritisk och kunna ifrågasätta allt även om det är "etablerat" men det blir ju tragikomiskt när man väljer att sätta sin tilltro till vilka tokigheter som helst istället. Där lyser ifrågasättandet helt med sin frånvaro. Där ska man vara "öppen" och "ödmjuk".
Jag har tidigare diskuterat mycket om den kristna tron eftersom det är den bakgrunden jag har haft och det är den tron som jag ifrågasatt från början. New age är också ett sätt att bryta med kristna och andra etablerade religioners traditioner. Det blir ofta ganska odogmatiskt - man kan välja och vraka bland olika pseudovetenskapliga terapier och trosuppfattningar gällande olika gudsdefinitioner och andevärldar. Behovet och känslan blir en mätare för vad man ska tro på - inget försök att vara objektiv och relatera till verkligheten och inga tankar på vad som verkar trovärdigt. Men det måste väl ändå bli en plåga för den som inte kan låta bli att tänka ? Att tro på lösa grunder skapar ju alltid utrymme för tvivel. Och sätter man hela sitt hopp till någon konstig lära så är det ganska lätt att bli skakad i grunden när man ser olika motargument.
Jag börjar se en fördel med etablerade trossamfund. Där är tron formaliserad och man går på sina gudstjänster men man lever ändå i praktiken ett liv där vetenskapen har en central plats, när det gäller förhållningssätt som exempelvis till utbildning och vård. Inom New age finns en frihet som i vissa lägen kan bli katastrofal för individen och risken att bli manipulerad av maktmänniskor är minst lika stor som inom den traditionella religionen, kanske större.
Ja - nu har jag ju käftat en hel del i alla fall - är nog ett hopplöst fall.
