Man kan se det symboliskt - kampen mellan det destruktiva förgörande och livet som alltid vill gå vidare. I det svåra framstår livet och de positiva upplevelserna desto klarare.
Varför dras jag till dessa skogsmotiv istället för havet eller de vida vidderna med fria ytor och färre detaljer? Tja - jag är ju född i skogen. Den ger mig hemkänsla. Skogen känns trygg men efter det här besöket inser man på djupet att den tryggheten är bräcklig och man förstår vad en gnista av eld kan åstadkomma.
En del pust och stånk och stön blev det. Jag kämpade och kämpade med dessa rallarrosor för att få dem att framträda; ville att de skulle framträda bättre än i verkligheten. Men nu får det vara som det är. Jag har kommit till den punkten då det blir sämre om man fortsätter kladda. Lika bra att ge sig på något nytt med frejdigt mod. Kanske det blir en Brandskogen II.
Jag har målat från ett foto men egentligen skulle man sitta på plats. Det hade nog inte låtit sig göras här eftersom det var fruktansvärt många insekter som flög omkring så det var stressande nog att gå runt och fotografera. Insekterna trivs väl extra bra bland brandresterna.
