Boa in sig i ålderdomen...

 

Jag märker att det är en del äldre som bearbetar åldrandet i sociala media. Bloggen går väl också bra.

 Det känns som jag gått över till en annan fas i livet  och jag känner mig allmänt vilsen. Vad är jag intresserad av numera?
Det är mycket som inte riktigt angår en längre men genom den nya generationen hänger man delvis kvar förstås.

Dags att boa in sig i ålderdomen - ett uttryck som jag inte riktigt vet var det kom ifrån -  eller erkänna att man gjort det för länge sen och göra det till nåt allmänt mysigt..
Det låter väl inte så dumt.... Ta på sig sköna tofflor - lufsa omkring i morgonrocken länge.... Göra det man orkar om man orkar när man orkar..... 

Jag har alltid känt ett visst trots mot ålderskrisandet som en del börjar med redan vid 30. Eller kan man börja ännu tidigare?  Jag började väl fundera lite vid 50 trots allt. Man ska ju ha en fin fest och få en massa berömmande ord för vad man åstadkommit i livet och det kändes ju lite tunt. Vid 60 började det bränna till på allvar för krämporna började ta ut sin rätt...

En del gör allt för att inte beblanda sig med ordet "gammal".
Man ska inte gamla till sig! 😟
Man är inte gammal man är årsrik.😲 
Man är inte äldre än man känner sig. 😕
Ålder är bara en siffra 😜

Skitsnack! Man är exakt så många år som 
almanackan säger oavsett hur man mår
 och varför gör man ordet "gammal"
 till ett värdeord??

Man är samma människa innanför sitt skal och man vet trots allt vem man är på ett bättre sätt än tidigare.. Det är en sorts trygghet trots allt.
Det gäller att släppa det som inte intresserar längre och sluta hålla fast vid något av slentrian. Nånting finns det väl kvar att utforska bakom kröken........ eller ska man idissla det ointressanta ännu en gång.... 

Humanismen är större än ateismen.

 

Humanismen är större än ateismen. 
Och bredare.
 
Gränsen mellan ont och gott, dumt och smart
går inte mellan tro och inte tro. 

Det finns ateister som tycker att mobbing är
en bra metod i kampen mot religion.
Det är dumt, urbota dumt.

Det finns troende som tror på ett helvete
för icke troende och tycker det är juste.
Det är dumt urbota dumt. 

Klart slut.

Livets pussel

 Nu är jag med på senaste mode i konsten - collage! Jag har en målning under. först försökte jag med spatel och färg med strukturmedium i men det blev svårt att få till så det såg ut som pusselbitar. Dottern sa att det såg ut som en karta med länder och det hade hon rätt i.
Nu tog jag en wellpappbit som var av god kvalitet så den inte var så randig och skar ut pusselbitarna och målade och klistrade med 
gamla hederliga Karlssons klister. 

För mig är det en stark symbolik i bilden. Den mörka bilden är minnet av hur det var att gå på en liten landsväg på landet när det var mörkt. Om man tittade mot trädtopparna kunde man ana den något ljusare himlen och se vart vägen gick. Men för det mesta var man ju ändå utrustad med ficklampa. 

Över bilden från min barndoms landsväg försöker jag så här på äldre dagar lägga pussel över mitt liv och få perspektiv och förstå. 
Det är inte så lätt att få till det. Bitar fattas och några bitar passar inte in. Några utlöp har gått av som det kan göra på gamla pusselbitar. Jag har grubblat på vad de där små grejerna som sticker ut på en pusselbit heter. Någon annan som kan ett bättre ord?

Perspektiv på den myrdalska familjen.

 Jan Myrdal har funnits med som författare under mitt vuxna liv. När jag skrev en uppsats på universitetet hade jag med boken "Rapport från kinesisk by" bland annan 60-talslitteratur. En mycket positiv skildring av kulturrevolutionen. Folk trodde på den då och vänsterfolk gick med "Maos lilla röda" i bakfickan. Och Jan Myrdal beundrades av många. Intervjuerna som gjordes i den kinesiska byn skedde dock genom en tolk så han hade ingen koll på om han fick en rättvis bild.

Senare tog jag del av Jan Myrdals barndomsskildringar, där han chockerade oss alla med bilden av sina föräldrar och skildrade relationen till dem och uppväxten på ett mycket negativt sätt. Alva Myrdal framstod som en mycket kall människa som inte förstod sig på barn och som inte kunde tolka en katts signaler ens. Man undrade ju i sitt stilla sinne om man kunde skriva så om det inte var sant, om det inte åtminstone var hans ärliga upplevelse? 

Jag förstås undrat över varför Jan inte markerat att han ändrat inställning till en del saker som de flesta andra har gjort om just kulturrevolutionen och inte ens om polpotregimen... Han började framstå alltmer som en bisarr gubbe.

Och nu kommer "De hemliga breven" som sparats och utgetts av systern Kaj Fölster. Introduktion och urval av Bosse Lindquist. Det är främst brevväxling mellan Jan och Alva. även några brev från Gunnar. Minst lika svårsmälta som barndomsskildringarna. Här framstår Jan Myrdal som den kallhamrade och Alva Myrdal som en älskande mor som gör allt och för mycket för sin son och som rannsakat sig själv och försökt förstå hur det kunde bli så här. Barndomsskildringarna bestod nog också av rena medvetna lögner.

 Under lång tid är Jan Myrdal försörjd av sina föräldrar och han dikterar för sina föräldrar punkt efter punkt vad föräldrarna ska ordna åt honom tills han kommer hem när han är ute och reser. De fixade ett hus åt honom men han hade velat att de skulle fixa en utbyggnad också innan han kom hem... Man kan förstå att Jan kämpade för att få tillbaka dessa brev men han lyckades inte så nu kan omvärlden få en mer nyanserad bild av det kända föräldraparet och deras förstfödde. 

Jans attityd och självbild verkar minst sagt märklig. Han anser att representanter för bokförlagen har hybris om man ger kritiska synpunkter på hans böcker. Hans sätt att skriva om människor är verkligen makabert. 

Sonen Janken Myrdal ger i ett efterord en bild av sin far och sina farföräldrar främst Alva  som verkar nykter och nyanserad. 

Boken kan rekommenderas för dem som följt den Myrdalska familjen och undrat över hur det egentligen varit. Den här boken ger kanske inte hela svaret heller men nog bidrar den till ett lite mer rättvist perspektiv. Man önskar att Alva som tagit mycket illa vid sig och vars ålderdom förmörkades av dessa böcker hade fått uppleva denna upprättelse.

Drombild 4

Änne en målning inspirerad av en drömbild. Det jag såg var någon sorts skärm och att det ena klotet efter det andra kom och försvann bakom skärmen. Jag såg inte hela den här bilden utan jag komponerade den inspirerad av min drömbild.

Drömbild 3

 Drömbild 3 eller alternativ titel: Krälande reptilsvansar 😄
Jag tänker så mycket på hur man ska åstadkomma abstrakt konst så jag ser saker framför mig ibland i halvvaket tillstånd. Denna bild är inspirerad av en sån drömbild men jag har fortsatt att "drömma" lite till så det är inte troget ursprunget som nog var lite mer diskret. Det var bara en bubblande och sjudande orange massa och så blått vågliknande mönster runt omkring. I drömmen verkade bilden vara uppbyggd av pointilism så jag har ägnat mig lite mer åt det jag kallar fläckilism för massor med små prickar har jag inte riktigt tålamod med.

Människor och termiter.

 
Kan man kalla denna målning abstrakt konst eller kanske surrealistisk? Vad man kallar abstrakt konst verkar vara lite hipp som happ. Om man är strikt ska det väl inte finnas något som relaterar till verkligheten om det är abstrakt. En del kallar det abstrakt bara om det inte är realistiskt och i den meningen är detta abstrakt. Relaterar allt till verkligheten så kan det vara förenklat eller stiliserat men inte abstrakt om man ska vara noggrann. Men okey - du får kalla det vad du vill.

Färgen på målningen blir aldrig helt rättvis på skärmen hur mycket man än försöker mixtra. De färger som finns aningen blått i blir mycket blåare. Men det funkar på sitt sätt. Man får se originalet och det som syns på skärmen som två bilder på olika villkor.

Ibland när jag är ute och åker och ser enorma husblock som när man åker tåg och kommer söderifrån och ser enorma husblock och på kvällen lyser det i de små gluggarna. I varje sån där glugg finns det någon människa instoppad. Det är så människodjuret bygger sina bon - och det får mig att associera till en termitstack fast jag inte sett nån sån i verkligheten. 

Stora husblock och människomassor - lite ångestladdat. Kanske för att man känner sin egen obetydlighet i det stora hela?? 

Kill your darlings

                                                                                              




Detta stilleben med kastanjer och stenar gjorde jag för länge sen. Jag var entusiastisk för motivet och lade stor möda vid att arrangera stenarna och kastanjerna. Men resultatet kändes aldrig bra. Tyckte att bilden blev kvalmigt glödhet och nästan brann upp, Jag försöket bryta av med lite kyligt blått men det hjälpte inte helt. Nu har jag tillämpat "kill your darlings", som författare brukar tala om, på min målning och målade över den färgsprakande bakgrunden som förtog fokus från själva motivet. Nu tycker jag motivet blir mer centralt. Höst är ju inte bara sprakande färger även om jag kan vara så förälskad i dem så jag blir blind.

Drömbild nr 2

 Ja - här kan man se hur hjärnan ockuperas av sociala medier. Bilden är inspirerad av en drömbild där jag såg en massa emojier och hur de trillade ned och blev till skrot på botten... Kanske en symbol för livet eller livet på Facebook?

Vilken emoji identifierar du dig med?

Hej då verkligheten!

 Det har stått ganska stilla med målningen ett tag. En av anledningarna är att jag vill hitta andra sätt att måla. Lite mer abstrakt vore kul, att få lyfta lite från verkligheten in i fantasins värld. Men hur gör man en abstrakt målning som ger något? Några färgfält bredvid varandra bara så där? Den måste väl ge något både till känsla och tanke... Jag är van vid att jag måste ha en idé för att börja måla överhuvudtaget - en färdig idé och sen sätta igång tills idén är någorlunda förverkligad - klart. Men nu måste jag nog sitta och kladda och testa mig fram mer och ha lite tålamod och det måste bli mycket skräp tills det blir något som känns bra. Det gäller att utmana latmasken. Inte lätt när det gäller mig... 😒

Jag har tänkt mycket på abstrakt konst, försökt kolla in andra konstnärer. Tittat på konstprogram på TV. Jag funderade tydligen så mycket att jag började se syner 😃 Jag såg bilder framför mig när jag blundande i lite halvvaket tillstånd. Bland annat en bild av nån sorts skimrande droppar eller bubblor med lejongul botten. Det såg nog inte exakt ut som på bilden - jag utvecklade drömmen lite...

Oj - kanske jag blir en ny Hilma af Klint som trodde hon fick sin konst från andevärlden! 😎 Tyvärr är det kanske inte så märkvärdigt att jag ser droppar och bubblor i drömmen eftersom det är ganska populärt med sånt i konsten i dag så man ser det inte så sällan och hjärnan tar intryck. 

Författare eller skurkärring?

 Maja Ekelöfs "Rapport från en skurhink" läste jag för många år sen. Jag ville fräscha upp minnet men kommer inte ihåg om jag köpte boken eller lånade den; har inte hittat den än i alla fall. Nu har det kommit ut en biografi:
"Jag har torkat nog många golv" En biografi om Maja Ekelöf av Nina van den Brink.  

Det blev en större läsupplevelse än vad jag hade räknat med. Rapport från en skurhink blev Maja Ekelöfs enda utgivna bok förutom en brevväxling med Tony Rosendahl, en känd ekonomisk brottsling, under hans tid i fängelse. Men allting runt bokutgivningen och tiden efter skildras i biografin på ett sätt som berör minst lika mycket som Maja Ekelöfs bok gjorde. Man får se Maja Ekelöf med perspektiv och sammanhang, Läsupplevelsen blir inte mindre av att Maja levde och verkade i min hemstad Karlskoga och man känner igen mycket av det som skrivs om. Medan Maja Ekelöf jobbade och slet och skrev på sin dagbok så gick jag i gymnasiet i Karlskoga 

Klasskillnaden kryper ned under skinnet när man läser. En ensamstående mamma klarade  sig inte ekonomiskt hur hon än jobbade och slet. De allra flesta som städade kunde inte jobba heltid eftersom det blev för tungt, De lågutbildade och  lågavlönade ensamma mammorna var några som inte räknades med i den välfärd som annars började byggas upp. Jag växte ju själv upp i en fattig familj - vi var inte ens en arbetarfamilj utan hörde nog till de "kastlösa" och att slita på det sättet som Maja Ekelöf gjorde skulle inte vår mor ha klarat av. Pappa var sjukpensionär. Men fattiglappen sitter i ryggmärgen hur jag än fått det senare i livet och därför blir min inlevelse stor.

Maja Ekelöfs bok var ett bidrag till en tävling i arbetarskildringar, som hon vann, och den väckte stor uppmärksamhet när den kom ut. Men det fokus som hennes prestation fick var inte bara positiv för bokens författare. Hon benämndes oftast med titeln städerska/skurkärring och det som imponerade var att en sådan kunde skriva en bra bok. Det kändes kränkande för henne att man tyckte det var så märkvärdigt att en städerska kunde skriva ungefär som folk längre tillbaka blev förvånade att en slav kunde prata enligt författarens egen jämförelse, Maja Ekelöf ville naturligtvis hellre se fokus på budskapet i boken. Hon var en engagerad och läsande "skurkärring" även om hon inte gått så många år i skola. Det som betydde mest för henne var kanske ändå att hon fick det första priset som delades ut av Ivar Los stipendiefond. Hans berömmande ord betydde mycket för henne och hon hade en del kontakt med honom och en del andra kulturpersoner.

Man får följa hennes politiska engagemang i FNL-rörelsen och vänsterpolitiska rörelser och hon deltog i demonstrationer tillsammans med många ungdomar. Det var dock inte lätt för henne att förstå splittringen i vänstern och vad som var skillnaden mellan de olika grupperingarna. Där känner man ett lite förvirrat sökande och kontakten med Tony Rosendahl ifrågasattes en del. Hon hade i alla fall ett stort hjärta och var engagerad i andra människor och hennes hem på Solvargsvägen var alltid öppet för andra. En högst fascinerande personlighet.

Skogsarbetardotter analyserar

 Titeln På Lilian Ryds bok "Vi åt aldrig lunch" syftar på olika sätt att benämna måltider. Författaren är skogsarbetardotter från Voullerim, Jockmocks kommun. Där åt man frukost mitt på dagen och middag på kvällen. I städerna åt man lunch och middag. Där jag kommer ifrån åt vi middag och kvällsmat men man hade frukostrast när man åt i skolan. De senare benämningarna kommer också fram.

Författaren analyserar olika kulturmönster i vårt land och jämför mest Norrland med övriga Sverige och och olika klasstillhörigheter.  Boken börjar med ett kapitel om kulturen i akademiska sammanhang när Lilian Ryd hämtar ett pris för sin bok "Kvinnor i väglöst land", i Uppsala slott. Kapitlet känns långt och segt men jag kämpar mig pliktskyldigast igenom med hopp om bättre tider. Det är inte såna formaliteter om hur man uppför sig i de "fina" salongerna som intresserar mig precis. så det handlar nog mer om mitt ointresse än författarens skrivkonst.

Men sen blev det mer intressant med en del igenkännande och aha-upplevelser och annat om jämförelserna med norra Norrland som man inte har förstått eller tänkt på. Författaren beskriver en känsla av utanförskap som grundlades i skolan. Vi är ungefär jämnåriga, hon och jag, så hon relaterar till en skolgång som jag känner igen. 
"Blåsippan ute i backarna står", en älskad barnsång, var något som man inte kunde relatera till där uppe. Den kultur som förmedlades var främmande och man fick inte sjunga sånger med innehåll som inkluderade deras värld. Det Sverige som skildrades var mellersta och södra Sverige. Att norra Norrland inte räknas poängteras i boken i flera olika sammanhang.

När Lilian Ryd kom ner till sydligare delar av Sverige så upplevde hon en hel del kulturkrockar, sådana som berör skillnaden mellan norr och söder och mellan klasser. En del kan jag själv känna igen mig i som t.ex bokstavligheten. Att man menar det man säger och förutsätter att andra gör det. Själv har jag funderat på min bokstavstro och tänkt att jag kanske är en ordets fundamentalist och började undra om jag har drag av autism. Men här framstår det mer som en klassfråga - den kultur man är uppväxt i. Jag kommer ju också från arbetarklassen - eller inte ens det sen jag kom till. 
"Än idag tror jag alltför lätt att folk menar vad de säger till mig. Inte kan hon väl stå och ljuga vuxna människan? Jag har inte övervunnit bokstavligheten. Jag och mina barndomsvänner släpar fortfarande på det där sanningshandikappet."

Författaren är kritisk till feminismen som inte heller beskrev något som hon kunde identifiera sig med Hon beskriver en relation mellan kvinnor och män i hennes hemby som jämlik. Där spärrade jag som läsare upp ögonen lite extra. "Vi högutbildade arbetardöttrar går på det, varje gång, åtminstone i så måtto att vi får dåligt samvete för att vi känner ett tvivel innerst inne. De till synes så viktiga konflikterna bärs ju upp av personer som vi vant oss att betrakta som jämlikar och förebilder. Det tar ett halvt liv och mer för oss att förstå att det inte är vår strid."

Det finns mycket annat som tas upp som t.ex. synen på religion, livsstil, ekonomi. Många underhållande iakttagelser.  Men som vanligt tar jag upp några punkter som jag funderade mest på. Det är intressant att ta del av Lilian Ryds synpunkter men en objektiv analys är det inte. Hon visar var hon hör hemma och var hennes sympati ligger. Och det verkar som hon tycker att klasstillhörigheten och det vi fått med oss från hembygden följer oss - att ränderna aldrig går ur.




 

Universums oändlighet

  Nu har jag gjort ett försök men arbetat lite ringrostigt eftersom jag haft svårt att komma mig för att måla men nu skulle jag använda en duk för att plugga igen ett fönster över sovrumsdörren. Bakgrundsfärgen tål inte att synas alltför noga i sömmarna

Motivet är tillägnat min man för att han ska kunna vila blicken på den och fundera över universums oändlighet.

"Kom ihåg titta på stjärnorna och inte på dina fötter" sa
Stephen Hawking på operahuset i Sidney. Vi delar nog upp det min man och jag. Jag kollar fötterna och sugs därutöver gärna in i navelns universum medan min man höjer blicken. 

Kvinnor och autism

 Clara Törnvall har skrivit "Autisterna - Om kvinnor på spektrat.
Hon är själv en vad man kallar högfungerande autist, där alltså ingen intellektuell störning finns med i bilden.

Hon fokuserar på kvinnor med autism och menar att man inte lägger märke till när kvinnor har de problemen eftersom det inte visar sig på samma sätt som för autistiska män. De blir ofta mer tränade i socialt samspel och är måna om att anpassa sig. De är ofta tysta och gör inget väsen av sig. När de har specialintressen är det inte inom samma områden som män och sticker inte alltid ut på samma sätt. Det kan vara ett intresse som framstår som ganska vanligt och behöver inte handla om att t.ex. kunna tågtidtabellen utantill.

Författaren beskriver hur hon kämpat för att lära sig hur man ska säga och bete sig rätt. Hon har läst romaner, tittat på film och lärt sig olika repliker för olika tillfällen. Hon har studerat sin omgivning och härmat.

"Min känsla är att andra besitter en intuitiv kunskap som jag saknar, det är som de är synska, de vet vad man svarar, hur man tolkar och avkodar, de har en karta och förståelse som bara kommit dem till skänks. Jag har studerat och lärt mig mycket, många skulle nog uppfatta mig som socialt begåvad, men de ser inte ansträngningen och kostnaden i trötthet efteråt."

Det är intressant att läsa om hur Clara Törnvall går till främst kvinnliga författare i litteraturen och kan uppfatta en del som att författaren kanske skriver så för att hon är autist och är mer konkret än vad läsare och recensenter uppfattar. De kanske tolkar det som en djup symbolik. En autist är mycket konkret i sina tankegångar och har t.ex svårt med metaforer eftersom hen hakar upp sig på den konkreta betydelsen.

Finns förstås fler sidor av autismen som beskrivs i boken och som jag inte tar upp nu. Jag bara lyfter fram några exempel som kändes mest intressant för mig. Läs boken så får du helheten...

Eller ljuger jag?

  
Inte alltid goda minnen
av att vara borta från hemmet
men minns inte heller
medveten hemlängtan.

Men hemifrån ville jag
när benen bar.
Gå, bara gå in i framtiden
som inte finns.......

Hur kan jag tänka
att ännu har ingen
som stått mig nära gått bort?

Eller ljuger jag?

I väntan på Motivet med stort M....

Jag inhandlade "Konst i Värmland från Fjaestad till Lerin" av Hans-Olof Boström, på bokrean. I väntan på Motivet med stort M kan man ju hämta inspiration i konstlitteratur. Och tänka sig att man är lite kompis med de kreativa värmlänningarna. Jag är ju född och uppväxt i detta landskap.

Boken påminde mig en del om konstnärer jag kände till lite vagt och lärde mig en del om andra. Den innehåller en del fina bilder att njuta och inspireras av också. Jutta Kübler med sina färgstarka målningar var en trevlig bekantskap. Ulla Magnusson med sin textilkonst. Olle Zetterquists rotvälta känner jag mig lite befryndad med. 

Jag fick till min förvåning erfara att inte alla älskar Lars Lerin. Marc Broos har porträtterat honom genom ett antal huvuden i betong. Han citerar Rilke i sammanhanget: "Det finns en mängd människor, men ännu flera ansikten, ty var och en har flera" Tja så är det väl - gäller att få kontakt med det ansikte som man sympatiserar med.

 

Ett stilla barnahjärta eller ett kuvat hjärta?

 

Texter - jag har så många texter i mitt huvud - till ingen nytta känns det som. Varför kunde jag inte få in fler andra texter i mitt huvud medan jag var ung och receptiv? 
 
En del texter som har sjungits med allvar kan jag nu se som djup ironi. 

Ett stilla barnahjärta
man får ej hur som helst.
Det går ej utan smärta
att så bli genomfrälst.
Det kostar tåreströmmar
förrän jag helgas så,
att alla mina drömmar
i Jesu anda gå.

"Ett stilla barnahjärta man får ej hur som helst" är en sån där strof som hänger kvar. Ett stilla barnahjärta - ska man ha det? Är barns hjärtan så stilla? Ett barn är fullt av liv och fullt av nyfikenhet på livet och fullt av egen vilja om det får lov att ha det..... Det kuvade barnets hjärta är kanske stilla.... Ja - det är vad texten handlar om - ett kuvat hjärta. Det är vad religion ofta går ut på att kuva sitt jag...

Sen kan man ju önska en annan sorts stillhet. En stillad oro eller vrede till förmån för mer lugn och glädje. Att kunna slänga oförrätter och se bort från det mörka och ägna sin energi åt något mer positivt. Men det är ju inte vad den sången handlar om - snarare att man ska krossa sina egna drömmar i livet till förmån för något annat hinsides.

Jag hittade sången inspelad av Frank Mangs. Hans väckelsemöten kommer jag ihåg från min barn- och ungdom. Det hände att han hälsade på missionsförsamlingen i min hemstad. Han passar nog bra in i den tolkningen av den kristna tron. Som jag minns honom kändes han väldigt allvarstyngd.

https://www.youtube.com/watch?v=ApHXLakGFDU   

(Man kan kopiera adressen om det inte går att klicka)

Garanterat inaktuell bild

 Det är ju våren som är på väg och så kommer jag med en höstbild. Märker att jag har blivit mer bunden av årstidens växlingar sen jag blivit äldre så jag tycker egentligen inte om att publicera inaktuella bilder.

Men jag fastnade med den i höstas för jag visste inte hur jag skulle få busken att se ut som en enbuske. Hur många ser en enbuske? Räck upp en hand!

Nu har jag i alla fall jobbat på att få den färdig och den får väl duga så här. Motivet är inspirerat av ett foto som min dotter har tagit. Hon har en känsla för motiv.

Lite grann så här från ovan.....

En fb-vän fick mig att komma igång med lite målning igen. Det har varit segt ett tag. Vi diskuterade porträtt och jag ville pröva lyckan och se om jag fick till något. När jag frågade om bakgrund till porträttet kom han med några vilda förslag - till slut tyckte jag att det där med en flygande matta verkade det mest överkomliga. Det var ganska kul när jag väl kom igång.

Det är svårt med porträtt på en person som man inte träffat irl speciellt när man inte bara målar av ett foto så där exakt. Det behöver inte vara exakt fotolikt; sånt har man foton till, men man vill gärna fånga in något så man känner igen personen. Miljön, även om den inte är realistisk, kan också spegla personligheten. Här handlar det uppenbarligen om någon som vill se och uppleva - gärna lite grann från ovan - äga världen. Kung Erik.

 

Elin Wägner visar vägen?

 Nu har jag klämt de sista sidorna av Ulrika Knutssons biografi om
"Den besvärliga Elin Wägner" Jag fick boken som födelsedagspresent av dotter och måg.

Boken är mångfasetterad och fullspäckad av info så det är inte så lätt att sammanfatta den. Lösningen är att du läser den själv. Det är den värd. Jag kan bara komma med några flyktiga tankar.

Elin Wägner var passionerad i sin kamp för det hon trodde på men också motsägelsefull, vilket vi väl alla är på något sätt. Jag börjar lära mig det nu. Kanske därför som Ulrika Knutsson har sagt sig inte gilla henne och som de sidorna av henne också kommer fram i biografin.

Hon var också före sin tid och kommer med tankar som låter aktuella och som inte är självklara för alla än i denna dag om industrialismens baksidor, miljö och kost t.ex.

När man läser den här boken och därmed också om Elin Wägners relation med andra författare och samhällsengagerade människor så inser man att alla feminister och kvinnosakskämpar inte var stöpta i samma form och tyckte likadant. Det var t.ex intressant att läsa om meningsskiljaktigheterna mellan henne och de sociala ingenjörerna Alva och Gunnar Myrdal. Elin ansåg att steget ut i arbetslivet blev på männens villkor och att det som kvinnor kunde föraktades och fick låg status.

Detta är något som jag själv har funderat på ibland. Jag har blivit förvånad när jag stött på vuxna människor som inte klarat av det elementära i hushållet - något som jag tog för givet och inte uppskattade hos mig själv utan tyckte det var lika självklart som att borsta tänderna.

Som sagt - läs boken!