Man kan verkligen grubbla över detta med dialog.
Jag har en olycklig kärlek till folk som kallar sig antirasister och feminister har jag förstått för jag har mer än en gång hamnat i den situationen att jag gett mig in i samtal och inbillat mig att jag varit bland vänner och blivit gruvligt missförstådd.
Jag kan förstå trauman hos den som t.ex. upplevt sig stämplade som en som inte hör hit genom att ständigt få höra samma frågor och det kan vara bra att tydliggöra den problematiken. Men det är kanske dags att dialogen blir ömsesidig, att sträva efter ömsesidig förståelse. Att inte förutsätta att folk menar illa så att man inte ser vad en person verkligen försöker säga.
Att tänka i strukturer kan vara bra för tanken om man inte fastnar i den och applicerar den på allting. Eftersom jag är vit är jag en del av förtryckarstrukturen...
Att som invandrare kanske mörkhyad identifiera sig med begreppet ¨"rasifierad" så har man väl låtit rasisterna vinna? Generaliserar man över vita kvinnor eller män blir man själv rasist. Att hitta på termer för olika saker och attackera folk med dem utan diskussion - som till exempel begreppet "whataboutism", som jag nyligen lärt mig och som betyder att förminska genom att jämföra med något annat. De termer man skapar gör kanske att man läser in det i lite för mycket. Denna ständiga upprepning av vissa termer känns jobbiga.
"Whataboutism" använder vi dessutom ganska flitigt när ett visst klientel klagar på invandrare. Man vill ge perspektiv och få andra att förstå att det är inte bara de andra som kan göra fel - det kan vi också. Jämförbara företeelser finns ofta.
Mikroaggression är också ett ord för t.ex välment men kanske tanklöst beröm till någon som är född i Sverige att hen är duktig på svenska. Där måste det väl ändå vara sändaren och inte mottagaren som avgör om det är en aggression...
Alla är vi människor med sår och större eller mindre trauman i ryggsäcken. Man är inte okänslig för att man är vit och privilegierad. Inte alla har haft ett sånt liv så man känner sig så väldigt privilegierad heller. Jag är väl det trots allt - nu.
Hur ska olika grupperingar komma till tals med varandra så dialogen och förståelsen blir ömsesidig?
För att ta ett tydligt exempel: Om etniska svenskar ska förstå oviljan att ta någon av motsatta könet i hand så kanske andra behöver förstå hur de kan känna sig när en utsträckt hand blir nobbad. Inte riktigt som en spottloska i ansiktet men nästan. Men känner man till varför man inte tar i hand och motparten med ett varmt leende tar handen mot sitt hjärta och bugar så är det svårt att ta illa upp.
Jag har fått höra att jag som vit kvinna ska vara tyst och inte ha synpunkter när "rasifierade" berättar om sina upplevelser och jag kan inte tycka att det är rätt. Vi ska lyssna på varandra.
Jag tycket inte heller det kändes rätt när metoo var som mest intensivt och en del män funderade kring detta och sin egen roll och de skulle också hålla tyst hur välvilligt och klokt det än var - varför skulle de det?
Att nyanlända behöver en mer ensidig uppmärksamhet kan jag förstå men för dem som bott i Sverige en längre tid är det dags att också ge uppmärksamhet tillbaka.
Det är där jag upplever att en del feminister och antirasister har fastnat i ett ganska ensidigt tänkande. Eller är det bara jag som haft otur i kontakter åt det hållet?
