Det är vid de tillfällena förutom begravningen som folk ska tala om för en vad bra man är men man hör lite dåligt på sin egen begravning förstås.
Före femtio hade jag inte kostat på mig någon form av ålderskris, kanske för att mina föräldrar fick mig i mogen ålder och därigenom omgetts av många äldre människor eftersom umgänget, släkt och andra bekanta också var äldre och därför fått en högre tröskel för vad som ska anses vara gammalt. Dessutom var jag själv sen med att bilda familj. Krisa kunde jag nog men inte på grund av ålder.
När jag skulle fylla femtio började det kännas lite mest för de där speciella kraven man känner runt en sån födelsedag och det ska finnas något att berömma, man ska ha åstadkommit något vid "livets höjdpunkt". Mitt arbetsliv hade inte haft någon rak och tydlig riktning precis utan präglats av en del famlande. Och jag har genom livet burit på en allmän orkeslöshet som jag till stor del kan lasta min efterhängsne "kavaljer" Sjögren för. Det skulle dröja innan jag fattade vilken följeslagare jag hade.
En fest blev det i alla fall med tema höst. Dottern och jag pyntade borden med värmeljus på egenhändigt plockade och målade stenar och dekorationer med höstastrar och höstlöv. Det kändes lite symboliskt med höstlöven - att det var den senare delen av livet som var på väg.
Ålderskrisen vid 60 började bli mer tydlig eftersom åldern märktes mer både vad gäller utseende och hälsa. Povel Ramel väckte min motivation att trots allt hålla ett kalas. Gästerna fick efter middagen gå i samlad tropp till Reginateatern på en Povel Ramel-revy. Min generation är ju uppväxt med honom och jag tror det blev uppskattat.
Att fylla 70 - ja då blir det att inse att man inte bara börjar bli äldre - man är gammal. Och jo - man är precis lika gammal som man är antal år - inget fjant och inga bortförklaringar. Gammal är en beskrivning av läget inget värdeord.
Men nu gäller det för min del att acceptera att livet inte längre är så lätt att planera för kroppen är lite för nyckfull. Men jag kunde träffa syskonen och närmsta familjen och vi hade ett trevligt restaurangbesök. Nu är vi alla fyra syskon på 70-talet och dottern är vuxen och lever sitt liv med sin fästman.
Min man och jag kamperar ihop i vardagen. Sämre kunde man ha det.
Det är vi själva som gjort vissa födelsedagar märkvärdiga då det är lätt att känna ett krav på dem men livet flyter ju på succesivt och skillnaden blir inte större vid dessa tillfällen än andra födelsedagar. Varför blir vi så förhäxade av våra egna påhitt?
Som väl är finns det fördelar med att bli äldre. Jag har en gemenskap nu på livets höst som jag inte hade i mer vårliga tider och som ger livet ett djupare och rikare innehåll. Jag vet mer om vem jag är och jag har fått möjlighet att få utlopp för mina intressen att uttrycka mig på olika sätt. Vad hade pensionärslivet varit utan min målning?
