Drombild 4

Änne en målning inspirerad av en drömbild. Det jag såg var någon sorts skärm och att det ena klotet efter det andra kom och försvann bakom skärmen. Jag såg inte hela den här bilden utan jag komponerade den inspirerad av min drömbild.

Drömbild 3

 Drömbild 3 eller alternativ titel: Krälande reptilsvansar 😄
Jag tänker så mycket på hur man ska åstadkomma abstrakt konst så jag ser saker framför mig ibland i halvvaket tillstånd. Denna bild är inspirerad av en sån drömbild men jag har fortsatt att "drömma" lite till så det är inte troget ursprunget som nog var lite mer diskret. Det var bara en bubblande och sjudande orange massa och så blått vågliknande mönster runt omkring. I drömmen verkade bilden vara uppbyggd av pointilism så jag har ägnat mig lite mer åt det jag kallar fläckilism för massor med små prickar har jag inte riktigt tålamod med.

Människor och termiter.

 
Kan man kalla denna målning abstrakt konst eller kanske surrealistisk? Vad man kallar abstrakt konst verkar vara lite hipp som happ. Om man är strikt ska det väl inte finnas något som relaterar till verkligheten om det är abstrakt. En del kallar det abstrakt bara om det inte är realistiskt och i den meningen är detta abstrakt. Relaterar allt till verkligheten så kan det vara förenklat eller stiliserat men inte abstrakt om man ska vara noggrann. Men okey - du får kalla det vad du vill.

Färgen på målningen blir aldrig helt rättvis på skärmen hur mycket man än försöker mixtra. De färger som finns aningen blått i blir mycket blåare. Men det funkar på sitt sätt. Man får se originalet och det som syns på skärmen som två bilder på olika villkor.

Ibland när jag är ute och åker och ser enorma husblock som när man åker tåg och kommer söderifrån och ser enorma husblock och på kvällen lyser det i de små gluggarna. I varje sån där glugg finns det någon människa instoppad. Det är så människodjuret bygger sina bon - och det får mig att associera till en termitstack fast jag inte sett nån sån i verkligheten. 

Stora husblock och människomassor - lite ångestladdat. Kanske för att man känner sin egen obetydlighet i det stora hela?? 

Kill your darlings

                                                                                              




Detta stilleben med kastanjer och stenar gjorde jag för länge sen. Jag var entusiastisk för motivet och lade stor möda vid att arrangera stenarna och kastanjerna. Men resultatet kändes aldrig bra. Tyckte att bilden blev kvalmigt glödhet och nästan brann upp, Jag försöket bryta av med lite kyligt blått men det hjälpte inte helt. Nu har jag tillämpat "kill your darlings", som författare brukar tala om, på min målning och målade över den färgsprakande bakgrunden som förtog fokus från själva motivet. Nu tycker jag motivet blir mer centralt. Höst är ju inte bara sprakande färger även om jag kan vara så förälskad i dem så jag blir blind.

Drömbild nr 2

 Ja - här kan man se hur hjärnan ockuperas av sociala medier. Bilden är inspirerad av en drömbild där jag såg en massa emojier och hur de trillade ned och blev till skrot på botten... Kanske en symbol för livet eller livet på Facebook?

Vilken emoji identifierar du dig med?

Hej då verkligheten!

 Det har stått ganska stilla med målningen ett tag. En av anledningarna är att jag vill hitta andra sätt att måla. Lite mer abstrakt vore kul, att få lyfta lite från verkligheten in i fantasins värld. Men hur gör man en abstrakt målning som ger något? Några färgfält bredvid varandra bara så där? Den måste väl ge något både till känsla och tanke... Jag är van vid att jag måste ha en idé för att börja måla överhuvudtaget - en färdig idé och sen sätta igång tills idén är någorlunda förverkligad - klart. Men nu måste jag nog sitta och kladda och testa mig fram mer och ha lite tålamod och det måste bli mycket skräp tills det blir något som känns bra. Det gäller att utmana latmasken. Inte lätt när det gäller mig... 😒

Jag har tänkt mycket på abstrakt konst, försökt kolla in andra konstnärer. Tittat på konstprogram på TV. Jag funderade tydligen så mycket att jag började se syner 😃 Jag såg bilder framför mig när jag blundande i lite halvvaket tillstånd. Bland annat en bild av nån sorts skimrande droppar eller bubblor med lejongul botten. Det såg nog inte exakt ut som på bilden - jag utvecklade drömmen lite...

Oj - kanske jag blir en ny Hilma af Klint som trodde hon fick sin konst från andevärlden! 😎 Tyvärr är det kanske inte så märkvärdigt att jag ser droppar och bubblor i drömmen eftersom det är ganska populärt med sånt i konsten i dag så man ser det inte så sällan och hjärnan tar intryck. 

Författare eller skurkärring?

 Maja Ekelöfs "Rapport från en skurhink" läste jag för många år sen. Jag ville fräscha upp minnet men kommer inte ihåg om jag köpte boken eller lånade den; har inte hittat den än i alla fall. Nu har det kommit ut en biografi:
"Jag har torkat nog många golv" En biografi om Maja Ekelöf av Nina van den Brink.  

Det blev en större läsupplevelse än vad jag hade räknat med. Rapport från en skurhink blev Maja Ekelöfs enda utgivna bok förutom en brevväxling med Tony Rosendahl, en känd ekonomisk brottsling, under hans tid i fängelse. Men allting runt bokutgivningen och tiden efter skildras i biografin på ett sätt som berör minst lika mycket som Maja Ekelöfs bok gjorde. Man får se Maja Ekelöf med perspektiv och sammanhang, Läsupplevelsen blir inte mindre av att Maja levde och verkade i min hemstad Karlskoga och man känner igen mycket av det som skrivs om. Medan Maja Ekelöf jobbade och slet och skrev på sin dagbok så gick jag i gymnasiet i Karlskoga 

Klasskillnaden kryper ned under skinnet när man läser. En ensamstående mamma klarade  sig inte ekonomiskt hur hon än jobbade och slet. De allra flesta som städade kunde inte jobba heltid eftersom det blev för tungt, De lågutbildade och  lågavlönade ensamma mammorna var några som inte räknades med i den välfärd som annars började byggas upp. Jag växte ju själv upp i en fattig familj - vi var inte ens en arbetarfamilj utan hörde nog till de "kastlösa" och att slita på det sättet som Maja Ekelöf gjorde skulle inte vår mor ha klarat av. Pappa var sjukpensionär. Men fattiglappen sitter i ryggmärgen hur jag än fått det senare i livet och därför blir min inlevelse stor.

Maja Ekelöfs bok var ett bidrag till en tävling i arbetarskildringar, som hon vann, och den väckte stor uppmärksamhet när den kom ut. Men det fokus som hennes prestation fick var inte bara positiv för bokens författare. Hon benämndes oftast med titeln städerska/skurkärring och det som imponerade var att en sådan kunde skriva en bra bok. Det kändes kränkande för henne att man tyckte det var så märkvärdigt att en städerska kunde skriva ungefär som folk längre tillbaka blev förvånade att en slav kunde prata enligt författarens egen jämförelse, Maja Ekelöf ville naturligtvis hellre se fokus på budskapet i boken. Hon var en engagerad och läsande "skurkärring" även om hon inte gått så många år i skola. Det som betydde mest för henne var kanske ändå att hon fick det första priset som delades ut av Ivar Los stipendiefond. Hans berömmande ord betydde mycket för henne och hon hade en del kontakt med honom och en del andra kulturpersoner.

Man får följa hennes politiska engagemang i FNL-rörelsen och vänsterpolitiska rörelser och hon deltog i demonstrationer tillsammans med många ungdomar. Det var dock inte lätt för henne att förstå splittringen i vänstern och vad som var skillnaden mellan de olika grupperingarna. Där känner man ett lite förvirrat sökande och kontakten med Tony Rosendahl ifrågasattes en del. Hon hade i alla fall ett stort hjärta och var engagerad i andra människor och hennes hem på Solvargsvägen var alltid öppet för andra. En högst fascinerande personlighet.