Kill your darlings

                                                                                              




Detta stilleben med kastanjer och stenar gjorde jag för länge sen. Jag var entusiastisk för motivet och lade stor möda vid att arrangera stenarna och kastanjerna. Men resultatet kändes aldrig bra. Tyckte att bilden blev kvalmigt glödhet och nästan brann upp, Jag försöket bryta av med lite kyligt blått men det hjälpte inte helt. Nu har jag tillämpat "kill your darlings", som författare brukar tala om, på min målning och målade över den färgsprakande bakgrunden som förtog fokus från själva motivet. Nu tycker jag motivet blir mer centralt. Höst är ju inte bara sprakande färger även om jag kan vara så förälskad i dem så jag blir blind.

Drömbild nr 2

 Ja - här kan man se hur hjärnan ockuperas av sociala medier. Bilden är inspirerad av en drömbild där jag såg en massa emojier och hur de trillade ned och blev till skrot på botten... Kanske en symbol för livet eller livet på Facebook?

Vilken emoji identifierar du dig med?

Hej då verkligheten!

 Det har stått ganska stilla med målningen ett tag. En av anledningarna är att jag vill hitta andra sätt att måla. Lite mer abstrakt vore kul, att få lyfta lite från verkligheten in i fantasins värld. Men hur gör man en abstrakt målning som ger något? Några färgfält bredvid varandra bara så där? Den måste väl ge något både till känsla och tanke... Jag är van vid att jag måste ha en idé för att börja måla överhuvudtaget - en färdig idé och sen sätta igång tills idén är någorlunda förverkligad - klart. Men nu måste jag nog sitta och kladda och testa mig fram mer och ha lite tålamod och det måste bli mycket skräp tills det blir något som känns bra. Det gäller att utmana latmasken. Inte lätt när det gäller mig... 😒

Jag har tänkt mycket på abstrakt konst, försökt kolla in andra konstnärer. Tittat på konstprogram på TV. Jag funderade tydligen så mycket att jag började se syner 😃 Jag såg bilder framför mig när jag blundande i lite halvvaket tillstånd. Bland annat en bild av nån sorts skimrande droppar eller bubblor med lejongul botten. Det såg nog inte exakt ut som på bilden - jag utvecklade drömmen lite...

Oj - kanske jag blir en ny Hilma af Klint som trodde hon fick sin konst från andevärlden! 😎 Tyvärr är det kanske inte så märkvärdigt att jag ser droppar och bubblor i drömmen eftersom det är ganska populärt med sånt i konsten i dag så man ser det inte så sällan och hjärnan tar intryck. 

Författare eller skurkärring?

 Maja Ekelöfs "Rapport från en skurhink" läste jag för många år sen. Jag ville fräscha upp minnet men kommer inte ihåg om jag köpte boken eller lånade den; har inte hittat den än i alla fall. Nu har det kommit ut en biografi:
"Jag har torkat nog många golv" En biografi om Maja Ekelöf av Nina van den Brink.  

Det blev en större läsupplevelse än vad jag hade räknat med. Rapport från en skurhink blev Maja Ekelöfs enda utgivna bok förutom en brevväxling med Tony Rosendahl, en känd ekonomisk brottsling, under hans tid i fängelse. Men allting runt bokutgivningen och tiden efter skildras i biografin på ett sätt som berör minst lika mycket som Maja Ekelöfs bok gjorde. Man får se Maja Ekelöf med perspektiv och sammanhang, Läsupplevelsen blir inte mindre av att Maja levde och verkade i min hemstad Karlskoga och man känner igen mycket av det som skrivs om. Medan Maja Ekelöf jobbade och slet och skrev på sin dagbok så gick jag i gymnasiet i Karlskoga 

Klasskillnaden kryper ned under skinnet när man läser. En ensamstående mamma klarade  sig inte ekonomiskt hur hon än jobbade och slet. De allra flesta som städade kunde inte jobba heltid eftersom det blev för tungt, De lågutbildade och  lågavlönade ensamma mammorna var några som inte räknades med i den välfärd som annars började byggas upp. Jag växte ju själv upp i en fattig familj - vi var inte ens en arbetarfamilj utan hörde nog till de "kastlösa" och att slita på det sättet som Maja Ekelöf gjorde skulle inte vår mor ha klarat av. Pappa var sjukpensionär. Men fattiglappen sitter i ryggmärgen hur jag än fått det senare i livet och därför blir min inlevelse stor.

Maja Ekelöfs bok var ett bidrag till en tävling i arbetarskildringar, som hon vann, och den väckte stor uppmärksamhet när den kom ut. Men det fokus som hennes prestation fick var inte bara positiv för bokens författare. Hon benämndes oftast med titeln städerska/skurkärring och det som imponerade var att en sådan kunde skriva en bra bok. Det kändes kränkande för henne att man tyckte det var så märkvärdigt att en städerska kunde skriva ungefär som folk längre tillbaka blev förvånade att en slav kunde prata enligt författarens egen jämförelse, Maja Ekelöf ville naturligtvis hellre se fokus på budskapet i boken. Hon var en engagerad och läsande "skurkärring" även om hon inte gått så många år i skola. Det som betydde mest för henne var kanske ändå att hon fick det första priset som delades ut av Ivar Los stipendiefond. Hans berömmande ord betydde mycket för henne och hon hade en del kontakt med honom och en del andra kulturpersoner.

Man får följa hennes politiska engagemang i FNL-rörelsen och vänsterpolitiska rörelser och hon deltog i demonstrationer tillsammans med många ungdomar. Det var dock inte lätt för henne att förstå splittringen i vänstern och vad som var skillnaden mellan de olika grupperingarna. Där känner man ett lite förvirrat sökande och kontakten med Tony Rosendahl ifrågasattes en del. Hon hade i alla fall ett stort hjärta och var engagerad i andra människor och hennes hem på Solvargsvägen var alltid öppet för andra. En högst fascinerande personlighet.

Skogsarbetardotter analyserar

 Titeln På Lilian Ryds bok "Vi åt aldrig lunch" syftar på olika sätt att benämna måltider. Författaren är skogsarbetardotter från Voullerim, Jockmocks kommun. Där åt man frukost mitt på dagen och middag på kvällen. I städerna åt man lunch och middag. Där jag kommer ifrån åt vi middag och kvällsmat men man hade frukostrast när man åt i skolan. De senare benämningarna kommer också fram.

Författaren analyserar olika kulturmönster i vårt land och jämför mest Norrland med övriga Sverige och och olika klasstillhörigheter.  Boken börjar med ett kapitel om kulturen i akademiska sammanhang när Lilian Ryd hämtar ett pris för sin bok "Kvinnor i väglöst land", i Uppsala slott. Kapitlet känns långt och segt men jag kämpar mig pliktskyldigast igenom med hopp om bättre tider. Det är inte såna formaliteter om hur man uppför sig i de "fina" salongerna som intresserar mig precis. så det handlar nog mer om mitt ointresse än författarens skrivkonst.

Men sen blev det mer intressant med en del igenkännande och aha-upplevelser och annat om jämförelserna med norra Norrland som man inte har förstått eller tänkt på. Författaren beskriver en känsla av utanförskap som grundlades i skolan. Vi är ungefär jämnåriga, hon och jag, så hon relaterar till en skolgång som jag känner igen. 
"Blåsippan ute i backarna står", en älskad barnsång, var något som man inte kunde relatera till där uppe. Den kultur som förmedlades var främmande och man fick inte sjunga sånger med innehåll som inkluderade deras värld. Det Sverige som skildrades var mellersta och södra Sverige. Att norra Norrland inte räknas poängteras i boken i flera olika sammanhang.

När Lilian Ryd kom ner till sydligare delar av Sverige så upplevde hon en hel del kulturkrockar, sådana som berör skillnaden mellan norr och söder och mellan klasser. En del kan jag själv känna igen mig i som t.ex bokstavligheten. Att man menar det man säger och förutsätter att andra gör det. Själv har jag funderat på min bokstavstro och tänkt att jag kanske är en ordets fundamentalist och började undra om jag har drag av autism. Men här framstår det mer som en klassfråga - den kultur man är uppväxt i. Jag kommer ju också från arbetarklassen - eller inte ens det sen jag kom till. 
"Än idag tror jag alltför lätt att folk menar vad de säger till mig. Inte kan hon väl stå och ljuga vuxna människan? Jag har inte övervunnit bokstavligheten. Jag och mina barndomsvänner släpar fortfarande på det där sanningshandikappet."

Författaren är kritisk till feminismen som inte heller beskrev något som hon kunde identifiera sig med Hon beskriver en relation mellan kvinnor och män i hennes hemby som jämlik. Där spärrade jag som läsare upp ögonen lite extra. "Vi högutbildade arbetardöttrar går på det, varje gång, åtminstone i så måtto att vi får dåligt samvete för att vi känner ett tvivel innerst inne. De till synes så viktiga konflikterna bärs ju upp av personer som vi vant oss att betrakta som jämlikar och förebilder. Det tar ett halvt liv och mer för oss att förstå att det inte är vår strid."

Det finns mycket annat som tas upp som t.ex. synen på religion, livsstil, ekonomi. Många underhållande iakttagelser.  Men som vanligt tar jag upp några punkter som jag funderade mest på. Det är intressant att ta del av Lilian Ryds synpunkter men en objektiv analys är det inte. Hon visar var hon hör hemma och var hennes sympati ligger. Och det verkar som hon tycker att klasstillhörigheten och det vi fått med oss från hembygden följer oss - att ränderna aldrig går ur.




 

Universums oändlighet

  Nu har jag gjort ett försök men arbetat lite ringrostigt eftersom jag haft svårt att komma mig för att måla men nu skulle jag använda en duk för att plugga igen ett fönster över sovrumsdörren. Bakgrundsfärgen tål inte att synas alltför noga i sömmarna

Motivet är tillägnat min man för att han ska kunna vila blicken på den och fundera över universums oändlighet.

"Kom ihåg titta på stjärnorna och inte på dina fötter" sa
Stephen Hawking på operahuset i Sidney. Vi delar nog upp det min man och jag. Jag kollar fötterna och sugs därutöver gärna in i navelns universum medan min man höjer blicken. 

Kvinnor och autism

 Clara Törnvall har skrivit "Autisterna - Om kvinnor på spektrat.
Hon är själv en vad man kallar högfungerande autist, där alltså ingen intellektuell störning finns med i bilden.

Hon fokuserar på kvinnor med autism och menar att man inte lägger märke till när kvinnor har de problemen eftersom det inte visar sig på samma sätt som för autistiska män. De blir ofta mer tränade i socialt samspel och är måna om att anpassa sig. De är ofta tysta och gör inget väsen av sig. När de har specialintressen är det inte inom samma områden som män och sticker inte alltid ut på samma sätt. Det kan vara ett intresse som framstår som ganska vanligt och behöver inte handla om att t.ex. kunna tågtidtabellen utantill.

Författaren beskriver hur hon kämpat för att lära sig hur man ska säga och bete sig rätt. Hon har läst romaner, tittat på film och lärt sig olika repliker för olika tillfällen. Hon har studerat sin omgivning och härmat.

"Min känsla är att andra besitter en intuitiv kunskap som jag saknar, det är som de är synska, de vet vad man svarar, hur man tolkar och avkodar, de har en karta och förståelse som bara kommit dem till skänks. Jag har studerat och lärt mig mycket, många skulle nog uppfatta mig som socialt begåvad, men de ser inte ansträngningen och kostnaden i trötthet efteråt."

Det är intressant att läsa om hur Clara Törnvall går till främst kvinnliga författare i litteraturen och kan uppfatta en del som att författaren kanske skriver så för att hon är autist och är mer konkret än vad läsare och recensenter uppfattar. De kanske tolkar det som en djup symbolik. En autist är mycket konkret i sina tankegångar och har t.ex svårt med metaforer eftersom hen hakar upp sig på den konkreta betydelsen.

Finns förstås fler sidor av autismen som beskrivs i boken och som jag inte tar upp nu. Jag bara lyfter fram några exempel som kändes mest intressant för mig. Läs boken så får du helheten...