Den ärliga brandskogen

Det är tryggt i min brandskog. Den visar livet som det är. Död och katastrof och kämpande liv tillsammans. Branden kommer som en olycka som en livets nyck - ibland genom någons illvilja. Godhet och ondska finns där precis som inom oss, och det konstruktiva och destruktiva. Ingen förljugenhet och sockersöta falska visioner.

Ärlighet är det enda som ger själen någon form av ro. Jag hatar falska irrationella utläggningar som går ut på att forma verkligheten efter egna önskningar. Verkligheten är som den är. Jag får gå ut i min brandskog och se hur där ser ut, utforska den förutsättningslöst och acceptera sanningen som den ser ut. Den perfekta sagoskogen, där ingen sten och ingen torr gren ligger fel med den sliskigt vackra fen i ett förtrollat sken, vill jag inte gå i. Då går jag bara vilse eftersom alltihop är en synvilla.

Ändå kan brandskogen vara så vacker med sina kontraster och de otroliga karaktärsfyllda former som skapas av de förkolnade stammarna och den ger mig synintryck som gör mig alldeles omtumlad. Och det gröna och blomsterprakten ger ett hopp om att så kan det också få vara.

Stenar finns där alltid...

Ja - ja - det blå blir gärna för blått på foto. Det är egentligen gråare i tonen, men här är nu mitt försök att tolka motivet på fotot som finns i mitt förra inlägg.

Det är med en dyster sinnesstämning jag postar den här bilden eftersom de kämpar med bränder på den plats där skogsbranden ägde rum 2014, I Salatrakten just nu. Det känns inte roligt alls. Vad är det som händer? Någon mer brandhärd är tydligen på gång. Är det någon som vill ha happening?

En större erfarenhet finns nu i alla fall och man har kämpat från första stund. Vinden idag har inte gynnat läget men här i Uppsala har det lugnat ned sig i alla fall. Hoppas den har det där också.

En svartbränd stubbe sticker upp och blir en klatschig kontrakt mot stenarna. Några gröna plantor hittar en väg mellan stenarna. Det gröna livet kämpar för att finna sin väg och stenar finns där alltid vad som än händer och stenar är också vackra.

Grubbel - grubbel..

Det har sina sidor att fotografera och använda fotot som inspiration för målning. Visserligen har jag inte ambitionen att det ska se exakt ut som på fotot, snarare tvärtom. Man vill ändå att målningen ska se trovärdig ut vad gäller skuggor och proportioner och liknande även om jag tar mig friheten att i vissa avseenden lämna verkligheten, utesluta saker och lägga till och förstärka färger t.ex.

 (Jag kommer osökt att tänka på Jonathan Swift, när han skrev Gullivers resor. Fastän lilliputlandet inte alls var realistiskt var han noga med proportioner och att det han skrev skulle stämma inbördes i lilliputtarnas relation till jätten...)

När jag börjar studera skuggorna på fotot ovan blir det anledning till en del grubblerier. Solen kommer snett framifrån från vänster. Det är uppenbart när man ser stubben. Men när man ser grenen som ger en skugga på stenen längst upp till höger syns den riktiga grenen till höger och skuggan till vänster. Det beror antagligen på stenens form och kanske hur högt grenen befinner sig i förhållande till skuggan men det är inte lätt att få grepp om på bilden. Det blir en tydlig skugga av stammen ovan i mitten men det syns ingen skugga efter stammen som lutar upp mot vänstra hörnet. Inte kan man springa tillbaka och titta när det faller en in heller...  Den där lutande stammen kanske inte sågs rakt från sidan utan snett framåt... ?  Hur högt solen står på himlen har också betydelse..

Det där med skuggor är en hel vetenskap verkar det som.

Jag börjar förstå en kursledare som hävdar att det inte är så bra att utgå från fotografier när man målar. Det blir ganska platt så djup och avstånd kanske man inte greppar helt, inte former och riktningar heller och det är inte alltid man har möjlighet att springa tillbaka och titta när det faller en in.....

Totalt insnöad......

Jag är väl totalt insnöad på min brandskog. Men nu blev det ju aktuellt med en utställning till och då kan jag ju inte låta bli.

Vintern och den brända skogen har inte alltid så många färger att bjuda på men här var det färggranna svampar på trädstammarna och mossor i matchande färger samt rester av snötäcket. Och så den vanliga plockepinn-känslan och allmänt kaos men ändå med en skönhet i sig.

De närmsta stammarna och svamparna är målade med strukturmassa i men det intrycket kan kanske inte ett fotografi förmedla.

Naturen som en tuschteckning.

 

 

 

 

 

En vinterbild på vårens hittills varmaste dag! Men det är inte så längesen ändå. Det var i slutet av mars som vi åkte igenom en del av Brandskogen Ängelsberg, nära Virsbo där jag deltog i en utställning i påskas.

Naturen såg verkligen ut som en tuschteckning i svart och vitt förutom de blå tonerna som blir lite överdrivna här. Men vad svårt det är att ge rättvisa åt färger i allmänhet och blått i synnerhet när man ska fotografera en målning! Hur jag än gör blir det mer turkost än det är på målningen.

Mitt livs första utställning

 

Nu var det ett tag sen jag presenterade nåt måleri i bloggen. Jag fick ett erbjudande att vara med på en utställning i Virsbo som ligger nära brandområdet i Västmanland och då blev det några brandskogsbilder till. Utställningen ägde rum under påsken i Virsbo konsthall som en del av den traditionella konst och kultur-rundan.

Vintermotiven är inspirerade av några foton tagna av Solveig Wadelius, som bor i Virsbo och som erbjöd mig att vara med. Vid den tidpunkten hade jag ju bara sett brandskogen under rallarrostiden så det kändes bra att göra några vintermotiv.  En rotvälta till blev det också. Nu har jag åkt igenom en snötäckt brandskog och det var också en upplevelse. Jag blir alldeles matt av alla synintryck.
Är det nåt fel på mig som blir så fascinerad av brandskogen - av alla nakna sotiga träd som lutar hit och dit eller ligger ned och  alla rotvältor - nu i kontrast till den vita snön, på sommaren i kontrast till en frodig grönska och blomsterprakt?

Det var i alla fall mitt livs första utställning och det kändes roligt och inspirerande att få vara med även om de röda prickarna inte duggade tätt. Inte många som går på utställning går för att handla utan för att titta. Väggarna kanske redan är fulla. Alla kanske inte heller prioriterar en brandskogbild, målad av en amatör. Det var trevligt att stå där och samtala med en del om bilderna - få lite feed back och känna sig lite sedd. Det räcker som "ego boost" ett tag.

Den bästa ego-kicken var kanske när en kvinna tog en selfie framför min skärm med mina färggranna lite mer abstrakta bilder och bad en av sina följeslagare ta ett foto på henne vid den andra skärmen med uppmärksamheten på den mest färggranna bilden där. Just de bilderna som kanske inte andra brydde sig lika mycket om som de något mer fotografiliknande....

Dialog med en kändis

Viola Ollaiver Om vi går till starten på tråden så har ju en gruppledning rätt att välja vilka som ska ingå i en grupp och vilken standard det ska finnas i dialogerna. Det är inte en juridisk rättighet att få vara med i en grupp.

Alexander Bard Det är ingen juridisk rätt att få vara med i en grupp. Det är däremot högst tveksamt att stängda grupper får ägna sig åt massivt ljugande och förföljelse genom t ex yrkesförbudskrav mot meningsmotståndare. Katerina Janouch och jag bråkar dock inte på det sättet. Vi ropar inte på förbud ens mot våra värsta, elakaste och mest ljugande motståndare som #jagärhär. Vi hoppas och tror på offentliga avslöjanden istället. Vi tror stenhårt på det fria ordet och tillämpar det själva. Sedan är det bara att kämpa på. Och vår käre vän Carl Johan Rehbinder har självklart helt rätt. När moraliserande nollor hoppar på en med sina lögner känner man ingenting alls. Man bryr sig inte. Man jobbar vidare.

Viola Ollaiver Ljuga ska man förstås inte göra men det försvarar väl inte ett otrevligt bemötande och utdelande av invektiv som om det vore viktigaste för yttrandefriheten. Om många är förbannade på en för ett sätt att bemöta andra kanske man inte bara ska hävda sin rätt utan titta inåt en smula självkritiskt också och fundera över vad man håller på med. - Moralist - javisst ;-)

Alexander Bard I helvete heller, Viola Ollaiver! Om du kan historia så vet du att den passiv-aggressiva smilfinken med sitt ljugande är en miljard gånger värre än den öppet aggressive men ärlige meningsmotståndaren. Just #jagärhär bygger hela sin stalinistiska taktik på detta infantila skifte från substans till tonalitet. Vilket förklarar varför Mina Dennert och Maria Robsahm är sådana försmädliga fiender mot yttrandefriheten med sin vision om samhället som ett totalitärt dagis styrt utifrån deras sociopatiska kontrollbehov. Nej, du är vuxen, Olivia! Lär dig hantera dina känslor. De är inte mitt eller någon annans ansvar. Vårt ansvar är att tala för oss själva och för den faktuella sanningen. Och sluta blocka och förfölja folk utanför nätet.

Viola Ollaiver Jag är inte bara vuxen - jag är en gammal kärring och inte heter jag Olivia heller!! :-D

Alla har förstås ansvar för att hantera sina känslor men alla har också ett ansvar för vad man väcker för känslor. Och den som sprider dynga med elaka ord gör väl också det på känslomässiga grunder. Ska hen inte ta ansvar för de känslorna? Man bör förstå språket både som faktabärare och som känslomässigt verktyg och hur det kan fungera. Språket är något som man kommunicerar med och man kan göra nästan lika illa med ord som med fysiskt våld. Man bör försöka förstå människor ur den aspekten. Att använda invektiv och vara allmänt rå i munnen är inte detsamma som att ha en åsikt det är att bruka verbalt våld!

Alexander Bard NEJ, JAG HAR INGET JÄVLA ANSVAR FÖR VILKA KÄNSLOR JAG VÄCKER!!! Inte alls. Varje vuxen människa har ansvar för sina egna känslor. DETTA ÄR ATT VARA VUXEN! För helvete, vi lever i ett civiliserat samhälle och inte i ett jävla stalinistisk dagis. Herrejisses!

.Alexander Bard Det finns inget verbalt våld. Shit vad jag är trött på att diskutera med bänga astrologikärringar som tror på spöken och troll. Hej då!

Katerina Janouch Alexander Bard love u❤️

Carl Johan Rehbinder Och helt apropå, så instämmer jag till 100% med Alexander Bard i denna fråga om yttrandefrihet.

lexander Bard Katerina Janouch, I love you, my brave and courageous sister for life!

Viola Ollaiver Där visar du verkligen din antiintellektuella känslostyrning med att tro dig veta vem jag är. Jag är religionskritiker och tror inte på astrologi och spöken! Där får jag känslor emot mig även om jag försöker att inte begå personangrepp - man kan ju inte dagtinga med sin övertygelse för att andra ska må bra.

Däremot finns det vissa "troll" som hävdar sin rätt att spy ur sig sina ovederhäftiga känslor medan andra ska ta ansvar för sina!

Alexander Bard Att KRÄVA att den som yttrar sig ska vara ansvarig för konsekvensen av sitt uttalande är exakt vad FASCISM är. Viola Ollaiver är en klassisk fascist. Varken mer eller mindre.

Carl Johan Rehbinder ...eller kanske bara lite dum och ogenomtänkt, Alexander. Det där med konsekvensanalys är svårt även för våra lagstiftare, så det kan man knappast begära av var och en.

iola Ollaiver Du har inte läst vad jag skrivit ovan uppenbarligen. Visst har man ansvar för vilka elakheter som man spyr ur sig. Man har ett ansvar för det sociala samspelet men man har förstås inte ansvar om andra inte kan ta ett välgrundat motargument.

Sen när jag talar om ansvar menar jag ett rent mänskligt sådant. Tänker inte bara i juridiskt ansvar. Om vi inte bryr oss om det mänskliga ansvaret och bryr oss om vad vi gör mot andra människor då får vi ett samhälle därefter.

Alexander Bard Jag tänker aldrig dela din stalinistiska fantasi, Viola Ollaiver. Jag kommer att bekämpa den med näbbar och klor. Du är yttrandefrijhetens värsta fiende idag under din passiva-aggressiva förmenthet. Du vill att världen ska vara ett dagis och att alla ska vara småbarn. En tvångstutte som absolut ska tvingas på alla. För du har ju utnämnt dig själv till den som DÖMER och vet vem som är snäll och vem som är elak. Men jag vill inte ha din vidriga tutte. Jag vill ha min frihet. Och min vuxna värdighet. Så jag är din fiende.

.Viola Ollaiver Jag tänker kopiera dina tjusiga uttalanden och ha som souvenir på min tidslinje. Jag känner mig helhäftig som har diskuterat med en så trevlig kändis...

Alexander Bard Du känner väldigt mycket, Viola, och framför allt känner du ett enormt behov av att få sätta dig på andra för att de ska lyda dig. För du ska tvinga på dem din totalitära visdom om vem är "god" och "trevlig" och vem som inte kan föra sig enligt DIN och bara din norm och som därför förtjänar att krossas. Den stora tutten som totalitarismens födelse, precis som Julia Kristeva skriver i den fantastiska "The Power of Horrors".