Dags att ålderskrisa?

När jag var yngre vägrade jag ålderskrisa. Trettio och fyrtio är ju faktiskt rena ungdomen och jag blev irriterad om någon antydde något annat Krisa och tycka synd om mig själv kunde jag förvisso göra men inte just på grund av åldern.
 När jag fyllde femtio började jag väl tänka till – mest en sorg över allt man borde ha åstadkommit vid den tidpunkten, inte åldern i sig – känslan av att mycket i livet aldrig riktigt ville komma igång.

När jag passerade sextio kunde man väl ha rätt att klaga liiiite för då började åldern ta ut sin rätt utseendemässigt samtidigt som krämporna blev fler..
Gick i pension gjorde jag lite i förtid men snart blev jag ”riktig pensionär” när jag fyllde sextiofem. Och nu har jag fyllt sextiosju och då är jag superpensionär,, så långt man kan kräva att få arbeta om man skulle orka och vilja. (Det kanske ändras snart i och för sig men …. )

Ungdomarna kan ju hålla på och sjåpa sig om ålder och utseende och några kilon hit och dit men nu är man en gammal kärring och då har man ju rätt att klaga – eller hur? Men det bliiir ju bara löjligt och patetiskt; gamla gnälliga människor vill ingen veta av och det är bäst att spara på gnället tills det blir ännu värre och det gör det ju hela tiden så när blir det läge?

Så man får väl försöka kämpa på – fick ett par mjuka boxhandskar till födelsedagspresent. Give it a try!