Vem ger egentligen?

Det är saligare att giva än att taga.
Givaren har makten.
Makten ger salighet.
Det är svårare att taga än att giva.
Den som ärligt tar emot
visar största vänskapen.

Vem ger egentligen?

Mitt Utopia

 Foto:www.fotoakuten.se

Vad betyder kultur, konst och skapande för oss? För mig är det till stora delar  viljan till kontakt, till kommunikation Helst vill jag ju att andra ska se det jag ser och uppfatta det jag  uppfattar och jag vill förstå vad andra försöker ge uttryck för. Fastän jag vet att det är en ganska fåfäng önskan, så strävar jag oförtrutet efter det. Det upphör aldrig att förvåna hur människor kan uppfatta det jag försöker säga och i och för sig hur fel jag förmodligen kan uppfatta andra också.

När jag var ung så fanns en inriktning inom poesin som kallades "Nyenkelheten". Man använde ett språk som kunde uppfattas av de flesta och man gav uttryck för det man upplevde i vardagen för poesin var ju kommunikation och alla skulle förstå och se livet som det var, diskbänksrealism är ett lätt ironiskt uttryck för det. Jag läste arbetarförfattarna - det jag bäst kände igen mig i och som jag uppfattade skildrade "livet" utan att utestänga genom intellektuell akrobatik.

Min uppväxt i frikyrkans värld har påverkat mig på många sätt. Även om jag nu inte delar den livsåskådningen så finns det värderingar jag fortfarande har kvar. Det var inte bara prästens ord som gällde. Det fanns en lekmannatradition. Allas ord var värda något. Inom vissa ramar förstås men bortser man från detta ganska besvärande "men" så ... Och man skulle lyssna på varandra med välvilja.

Jag kom i kontakt med antroposofin i mitt första jobb efter gymnasiet, en ideologi som jag också är kritisk till men det fanns ett förhållande till skapande som var positivt. Det fanns en skaparglädje som var till för alla. En arbetskamrat där hade en härlig inställning. Det var skapandets glädje som gällde, inte den perfekta produkten. En trave knöliga, egenhändigt gjorda tallrikar vinglade i skåpet men det fanns en glädje i att använda saker som man tillverkat själv.

Så i den bästa av världar så är kultur och konst gemenskap, att se varandra med välvilja, vad det är vi vill uttrycka och skaparglädje. Pengar och konkurrens talar vi inte om i detta sammanhang. Det bara stör i mitt Utopia.

Konst och pengar igen

Foto:www.fotoakuten.se

http://svtplay.se/v/2587677/klipp_cecilia_edefalk_gast_i_sverige

Hur kan en tavla bli värd sååååå mycket pengar? Är Cecilia Edefalks prestation värd 5,9 miljoner mer än min? Förra året såldes hennes tavla Baby på Bukowskis auktion till det priset. Det har sålts tavlor för större summor än så men detta är rekord för en nu levande konstnär i Sverige. Mina tavlor är nog inte säljbara mer än  möjligen till materialvärdet och jag försöker naturligtvis inte hävda att jag kan komma i närheten av hennes prestation men vad är konst egentligen?
Det är dock spännande att konst av en nu levande konstnär och dessutom kvinna kan bli så attraktiv så någon är beredd att betala så mycket pengar.
Kvinnor representeras bara till 22 procent på Malmö konstmuseum. Det är endast därifrån jag kan hänvisa till någon statistik just nu men kan det vara så mycket annorlunda i andra delar av landet?
http://www.lindafagerstrom.se/Webbplats/Konstkritik.html
 Personligen har jag ju problem med tanken på att lägga ut några tusenlappar för en tavla - gamla fattigkomplex som sitter i. Jag har varit inne på detta med konst och pengar tidigare:  http://vollaiver.blogspot.com/2011/03/konst-och-pengar.html

Pengar har vi ett ganska märkligt förhållande till - hatkärlek kanske. De är till en viss gräns nödvändiga för vår överlevnad men hur mycket därutöver kan man hantera med en sund moral? Och finns det någon form av logik i värdesättning av olika prestationer och materiella ting? Jag som ändå är intresserad av konst kanske något lättare kan fördra fantasisummor för en tavla än fantasisummor för t.ex. en enligt mina värderingar ointressant idrottslig verksamhet.

 Vad betyder konsten om vi kan bortse från Mammon och den krassa konkurrensen som uppstår i jakten på dess gåvor? Kanske återkommer.

Stark eller svag?

http://www.fotoakuten.se/

Får man vara svag? Nja det beror liksom på. Det är ju tur att det finns svaga som de starka kan få ta hand om så de får vara just starka och duktiga. I vårdsvängen och i undervisningen är det status att hjälpa och lyfta de svaga och visa sin empati och sitt engagemang men den svaga kollegan är bara ivägen. I de troendes församlingsliv är det riktigt tjusigt med kärleken till nästan – åtminstone i teorin. Kärleken till kollegan verkar det dock inte vara så helt med enligt t.ex. skriverier om svenska kyrkan. Det är just som vårdtagare eller elev eller som måltavla för ett budskap de svaga älskas och omhuldas och ännu bättre som potentiell kommersiell kund. 

Skulle ”den svage” kunna vara en kompis??? Njae – tyvärr är det väl många som får nöja sig med professionell, instrumentell, kommersiell kärlek, fastän en enda riktig vän skulle betyda mer än alla psykologer och socialarbetare och ideologer i världen.

Författare brukar också älska de svaga. Det är berömvärt att lyfta fram de svaga och utsatta och stå på deras sida. Hur många gör det i verkligheten också månne?

Politiskt vill man ridderligt avhjälpa svaghet är lika med ”utanförskap” och alla ska ”vara med i gemenskapen” – stavas ”göra rätt för sig”.                                                                        

- Jobba för fan -  jag vill inte att mina skattepengar går till din försörjning men kom bara inte hit och fråga efter jobb!

Nu låtsas jag förstås att det går att dela upp människor i starka och svaga och veta vem som är vad. Vi agerar ofta som om det går i alla fall och placerar varandra i fack...             

–   och vi ser gärna till att var och en håller sig på plats.