Vem är med i flocken?

Inte trendigt att bli gammal men....

Tänk att det kan gå mode i utseende - så superidiotiskt! Klädmode är ju en sak - det är lösa prylar som man köper om man har råd vill säga men kroppar kan man ju inte köpa med tillbehör som tuttar och rumpor... Eller kan man kanske det jo men för tusan - det kan man! Man kan sätta in siliconkuddar både här och där - i läpparna också om inte man har nog mycket till pussmun! Icke önskvärda delar kan skäras bort eller sugas ut. Fantastiskt!  Men det kan ju gå snett, eftersom det finns lycksökare inom branchen som vill tjäna pengar men som inte har utbildning nog att ta hand om klienterna om problem uppstår. Det kan också uppstå svårupptäckt cancer bakom cilikonkuddarna.

Utseendefixering har väl alltid funnits. Vi sjåpade oss väl när vi var unga också och tittade på vågen, även om de flesta av oss inte hade en aning om att sådant som anorexi och bulimi existerade och våra ikoner vad gäller utseende skulle väl ses som tjockisar i dagens läge. Som Anita Ekberg till exempel. En del förfrös sig i tunna nylonstrumpor och hade byxor så snäva när det var aktuellt så man fick sy fast dem på smalbenen på morgonen men skönhets- operationer var väl ändå mindre vanligt.

Men alla blir vi gamla, moden och trender till trots, om vi inte drabbas av svåra sjukdomar eller ond bråd död. Jag har väl krisat en hel del i mitt liv av olika anledningar men jag har inte engagerat mig så mycket i ålderskriser, kanske först när jag fyllde 60 för då tog åldern verkligen ut sin rätt även utseendemässigt och diverse krämpor tog också fart.. När jag tittar på mig själv på kort när jag var yngre kan jag undra varför jag inte uppskattade mig själv mer då. Med nuvarande perspektiv kan jag ju tycka att jag kunde se ganska söt ut. Så njut av din ungdom och intressera dig gärna för kläder och utseende men låt det ta lagom mycket plats så det finns något att leva för även efter 60 och 70 och .... så långt det nu kan bli......

Är religionen farlig?

Religion för mig innehåller tron på ett gudomligt väsen utanför människan. Detta väsen ses som en förklaring till världen och livet och interagerar med människor på olika sätt och ställer också krav på människor. Den innehåller dogmer som man förutsätts tro på som anhängare av religionen. Denna förklaring kan väl stämma på de etablerade religioner vi har utom kanske inte buddismen fullt ut, eftersom delar av den inte tror på något gudomligt väsen

Jag har fått Amfi i min hand – en tidning från Svenska kyrkan i Enskede och Årsta. (nr 2 2011)    En representant för denna församling hade vänligheten att skicka mig den eftersom jag var intresserad av hur en kristen församling tar upp en diskussion om religionens farlighet. Jag tycker att det är juste att man tar upp ämnet och även delvis kan se religionens avigsidor.

I dagens resonemang verkar det som att ordet religion får en allt vidare och mer diffus betydelse. Diskussionen om religionens farlighet i Amfi föregås av en tyckarfråga ställd till några personer. Frågan gäller om de brukar diskutera religion och då svarar en person: ”Visst diskuterar jag religion. Med 15-åringen hemma pratar jag moral och etik”.  Alla religioner har sina moralregler men religion är inte detsamma som moral! En annan person tycker – enligt mig lika ologiskt – att man självklart diskuterar religion när man talar om döden.  Men jag måste väl ändå förutsätta att definitionen på religion sammanfaller med min när man diskuterar religionens farlighet.

Sedan kommer själva frågan: ”När blir religion farligt”?  De intervjuade är Anna Lindman Barsk – journalist, Cecilia Melder – religionspsykolog, Göran Greider – redaktör och författare och David Thurfjell – docent i religionsvetenskap.

Journalisten säger  att religion kan vara farlig om det finns en stark ledare som gör anspråk på att ha direktkontakt med Gud. Religionspsykologen antyder att det finns religiösa riter där våra ”normala, intellektuella försvarsmekanismer, ställs ur spel.”  Redaktören menar att ”religion kan vara livsfarligt, särskilt när politiker använder sig av den i den politiska argumentationen”. Docenten påpekar att det inte är religionen i sig som agerar utan att det är människor som kan bli farliga. Man ser här att infallsvinklarna är färgade av yrket.

Det negativa med religionen avklaras dock med några rader och det positiva blir det dominerande i antal ord i texterna. Att få svar på frågor anges som något positivt som journalisten ger exempel på:  ”Vad  händer när jag dör? Har mina handlingar en mening? Finns det en plan för mitt liv?” Religionspsykologen talar om religionen ur en hälsoaspekt.  I en flexibel tro kan ritualiseringar ”läka människor från gamla låsningar” Redaktören berömmer svensk religiositet och tycker att det är bra att den är ”harmlös”.  Han ser det positiva i religionen när den blir ett instrument för att kämpa för människors frigörelse i social bemärkelse. Docenten ser att marginaliserade människor kan fångas upp av religionen och tar romernas engagemang i pingströrelsen som ett exempel. Han anser också att ”religionen blir en metod att bekämpa sin egen egoism och självupptagenhet”

Själva frågeställningen inbjuder förstås till att diskutera religionens verkningar och inte dess trovärdighet.  Om svaren som religionen ger inte är sanna men får mig att må bra – är det något positivt?  Om jag mår bra av en ritual som handlar om något som inte finns – är det bra? Den sociala frigörelsen har förstås ett värde i sig men är metoden likgiltig? Byter jag ut ofriheten till en annan typ av ofrihet?  Att religionen hjälper en att sluta knarka – är det bra om religionen inte är sann; giftfri narkotika – är det okey? Det är frågor som i alla lägen inte har ett självklart svar för mig. Vem är jag att missunna en kompis att bli frälst istället för att gå under i narkotikamissbruk?  Men den kompisen kanske mår mycket bra av religionen medan de barn han/hon får kommer att må dåligt och det kanske just på grund av att sanningsfrågan är så diffus. Tvivel är ju ett ångest- skapande gissel för många i religionens värld.

Innehållet i religionen och dess trovärdighet tas inte upp som något problem. Det är uppenbart att den inte är sjävklart sann.  Om en gud vore en självklar realitet så skulle han ingå i naturkunskapen och inte vara något övernaturligt.  En mycket central föreställning inom religionen är också att man måste tro – man går under om man inte tror. Den känslan tror jag lever kvar även om det inte är modernt att tala om ett helvete i bokstavlig bemärkelse. Men det finns förvisso fortfarande barn som får lära sig att man går olika öden tillmötes efter döden beroende på vad man tror och tänker.  Att denna känsla tillsammans med tvivel och grubblerier på något som den som växer upp i en religiös miljö får med sig med modersmjölken har och har haft förödande verkningar på många människor, är det ett alltför närliggande och centralt problem för att man ska ta upp det i en kristen tidskrift?

Den moral som många uppfattar har en självklar koppling till religionen är också ett problem när dogmerna får styra och anses stå över människans eget förnuft och förmåga att se vad som gynnar ens nästa och vad som inte gör det. 

Det finns så mycket som är uppenbart med korståg och jihad och fundamentalistisk galenskap men vem bryr sig om lilla Agda som har fått leva ett helt liv utan att våga ta ut svängarna på grund av religionens ”moral” eller den grubblande Alfred som inte fått dogmerna att gå ihop med det hans ögon sett utan har lidit av den ena depressionen efter den andra? Men när religionen går snett är det alltid den lilla människans fel.

Det farliga med religionen är först och främst att det finns skrifter som anses heliga och som inte får ifrågasättas och att man kan hamna i destruktiva tolkningstraditioner.

Konst- och magutställning.

Vi var på utställning häromdagen, dottern och jag. Det var en life-utställning där konstnären Jonas Nilsson målade under tiden. Han skildrar djur och natur. Mest blir det fåglar som han målar utifrån skisser han har gjort på sina  exkursioner i naturen, utgår inte från några fotografier. Det är strongt gjort att sedan få till bra färger utifrån blyertsskisser och det är roligt att se på när bilden växer fram. Men inte skulle jag klara av att måla inför publik!

Trots mina höga ideal fick jag forcera ett visst motstånd för att publicera ovanstående bild där fokus enligt mina egotrippade blickar hamnar på en rund mage. Jag bär en lila topp från Dea och ett par byxor från en affär som gått i konkurs. Jag använder Nivea dagcreme. Härmed söker jag anställning som modell för 60-plusare för alla damer som liksom jag blir omformaterade på gamla dar. Alla spekulanter: var god och respektera platsen i kön!

Fler barndomsminnen

När jag hade kommit en bit längre bort (jämför mitt förra inlägg) såg jag en påskkärring på sin kvast men den var inte skrämmande på något sätt för på hemvägen blev det ju en gubbe som rökte pipa på samma tall och påskkärringar var ju ändå något ganska snällt i min värld. Tallkronor bjuder på alla möjliga formationer. Här är jag odrägligt övertydlig och gör konturer för att alla ska se detsamma som jag såg; inga egna tolkningar här inte :-)