Målandet tar jullov

 

 

Det går trögt med målandet den här mörkaste tiden på året, eftersom det fungerar bäst att måla i dagsljus och så är man lite trött och seg överlag. Jag skulle avsluta terminen med att måla en jultavla men känner mig inte speciellt nöjd. Jag har kladdat för mycket och har saknat en genomtänkt teknik. Bättre lycka nästa jul!

Nu tänker jag ta tag i lite julstök och julpyssel i lagom takt. Ambitionerna minskar för varje år men visst är det mysigt att fira lite midvinter.  

Höstlig höstpromenad

 

Kan det bli mer höst än så här? Jag kunde inte låta bli att förstärka färgerna lite. Det var inte så mycket rött just där. Jag älskar verkligen hösten och färgerna - känns mycket mer konstnärliga än sommargrönskan.

 

Jag har använt spatel ganska mycket - och jag har haft ett strukturmedium i färgerna så ytan på bilden är ganska skrovlig och man ska kanske inte titta för nära på den. Akryl ger också en hård yta jämfört med olja.

Dottern står där och funderar över vart vägen bär. Det kan ju passa att jag målade den här just nu när hon precis avslutat sina studier och ser sig om efter nya djärva målsättningar.

 

 

 

 

En glad höstbild.

Jag älskar hösten och ser fram emot färgprakten som kommer och blir lite irriterad på alla glädjedödare som gnäller över att sommarn är slut och att det ska bli vinter och snö.
Därför ville jag göra en glad höstbild.

Eken sträcker sig mot den blå himlen och lyser med de löv som sitter kvar. Det kanske inte var så många blad på den under sommaren heller för det är ett gammalt träd men än sen då?

Jag skulle försöka måla med spatel men det blev en kombination spatel och pensel. Molnen svischade jag till med spateln och stammen och de grövre grenarna använde jag den också till men det var svårare med de tunna grenarna och de små löven. Och inte blev det en bild som ser ut som en spatelmålning. Nästa kanske.

Jag tyckte först det såg klatschigt ut med den klarblå himlen och vita molnen men hade sen fullt sjå med att försöka dämpa ned lite så bakgrunden inte skulle ta över och man knappt ser trädet. Men nu får den vara så..

Fotot som var förebilden tog jag under en höstpromenad oktober 2013..

Älskar sin nästa som sig själv - det gör väl alla?

Älska sin nästa såsom sig själv - alltså på samma sätt som man älskar sig själv; det kanske de flesta gör eftersom elakhet ofta handlar om att man inte trivs med sig själv. Kanske är det mer en naturlag än ett påbud?

 

Det finns människor som man tycker verkar helt ondskefulla - så finns det vanliga människor som gör så gott de kan för det mesta men spårar ur ibland - sen finns det de som talar om att vi måste älska allt och alla. Det är inte alls säkert att de som pratar mest om kärlek är de mest kärleksfulla - ibland kan det till och med vara tvärtom. Personligen blir jag väldigt misstänksam mot såna som vill göra sig till kärleksapostlar. "Ljus och kärlek" och falska leenden upp till öronen...

 

En del som skriker högst om sin antirasism och kärlek till alla är väldigt hatiska och krigshetsande.

En del som älskar sitt land hatar de flesta inom dess gränser utom möjligen sin egen lilla grupp.

En del som tycker att vi ska värdesätta djur på samma sätt som människor tenderar att inte värdesätta människor speciellt mycket.

Så finns det ju de som älskar gud mer än människor och där guds bud skymmer sikten för vem människan är. 

Fyll på den som kan......

 

Det finns ingen som älskar allt och alla. Därför är det förnuftet och inte känslan som måste styra.

Popper sa i nåt sammanhang att den som säger att samhället ska styras av kärlek öppnar också för att det kan styras av hat.

 

Det låter helknäppt! Får man verkligen sätta sig upp mot ett sånt honnörsord som kärlek? Kan man ifrågasätta kärleksbudskapet?

 

Men om man tänker efter så är det ganska klokt eftersom vi är människor med ett helt känsloregister av kärlek och hat och allt däremellan - oavsett vad religioner eller andra ideologier vill lägga på oss.

Hela världen är full av positiva och negativa krafter -  konstruktiva och destruktiva - såväl hos människor som hos djur.

 

Vad är kärlek, att älska? Ord med alldeles för stora betydelseomfång. Det omfattar allting från vår älsklingsrätt, det vi gör i sänghalmen, det vi känner för en partner, för föräldrar och barn och vänner etc. till det vi förväntas känna för gud och alla människor och till och med alla djur.

 

Det viktiga för mig är att försöka se människan och naturen - allt som det är. Gäller inte den där fantastiska visheten  som ligger i den s.k. sinnesrobönen allt egentligen? Synd bara att man får försöka klura ut den där skillnaden själv - ingen gud är till nån större hjälp:

 

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Vetenskapen är nog den man borde anlita i första hand för att förstå vad som hör till människors, djurs och tingens natur - det vi måste acceptera som det är, även om vi inte lär få grepp om det till fullo där heller. Kunskapen växer dock efterhand även om vi tar fel ibland och måste tänka om.

Underbart är kort. Trist varar länge....

Efter ett år utan kurs har jag nu börjat på en ny målarkurs den här terminen - en eftermiddag varannan vecka. En fjärdedel av priset vad motsvarande antal lektioner skulle ha kostat i den förra kursen. Jag fick det också lite extra förmånligt genom att jag är med i Reumatikerföreningen Då kan man slappna av och inte ställa krav vare på sig själv eller ledarskapet och det gör heller inget om man inte kan gå alla gånger. Och lite respons får man ju och trevlig samvaro.  Den här bryggan och de här träden ser man från fönstret på kursen på Ekolnsnäs plus väldigt mycket mer...

Men jag var lite sur och hade svårt att tända på något motiv så jag gjorde nåt pliktskyldigt och tog det minsta formatet jag hade - ungefär A4. Hur kan man hitta så häftiga motiv som brandskogen igen?
En brygga och ett par alar och vatten bakom - så trist och banalt. Men usch - hur kan jag tänka så?
Det är väl ändå vackert och inte ska man behöva en katastrof för att tända på motivet - skäms!
Jag funderar lite på ett motiv som passar för spatelmålning. Att måla med spatel tvingar en rimligen bort från en massa petande i detaljer. Få se om jag lyckas komma på något före nästa kursträff.

Ledaren för kursen Shaheena Akhlaque är en intressant person och konstnär. Hennes sidenmålerier är mycket vackra

http://konstjord.se/konstnarer/shaheena-akhlaque/index.html

Brandskogen IV

Jag har fått pippi på brandskogen så nu får jag väl ge mig men det skulle i och för sig vara kul om jag kunde stilisera och abstrahera ett varv till. Hur fångar man en känsla i bara färger och former som inte är direkt föreställande?

Blir det för "fint" med dessa välordnade ränder? Det är ju kaos och katastrof! Å andra sidan är det just det man vill i katastrofsituationer - skapa ordning, analysera, utse syndabockar o.s.v.

Så är det för mig också om jag vill frångå verkligheten och fantisera - jag planerar i välordnade former. Det kräver kanske mod eller en viss förmåga att hänge sig åt kaos?

Brandskogen III

Alla goda ting är tre så nu blev det en Brandskogen III  Önskar jag kunde flyta ut i några abstraktioner också med inspiration av detta men jag kanske är för jordnära och realistisk och fantasilös?

Det roliga med de här tre bilderna är i alla fall att jag har målat utan någon skiss i grunden, har bara delat upp proportionerna - himmel - skog - marken framför. Det är ganska skönt att slippa dessa skisser för de blir hämmande när man målar anser jag. Nu målar jag lager på lager från bakgrunden. Och det är det härliga med akryl att det bara är att fortsätta måla, torkar mycket snabbt. Okey men jag har kladdat över och ändrat på olika ställen ett antal gånger men det blir nog så även om man har en skiss till grund, när man nu är en glad amatör. Men det var ju också ganska lätt här för jag ´hade inga som helst behov av att det skulle se exakt ut som förebilden.

Nu har jag alltså en triptyk av brandskogen:

Brandskogen II

Nu har jag fått till ytterligare en bild från Brandskogen. Jag kämpade lite extra med att få den främre träddungen att framträda bättre - lite blått på stammarna - riktigt svart är ju blåsvart - på med mer av lite rödaktigt och gult bakom.  Det var också lite knepigt att veta vilka träd det var eller hade varit. Men vadå - det är synintrycket som gäller men det kunde vara till hjälp ändå. Riktigt tunna linjer har jag svårt att få till - dels beroende på att det är svårt med färgen; dels är jag lite ostadig på hand men det kanske till och med är en fördel med lite grövre linjer - en medveten effektförstärkning säger vi.

Tänk om jag kunde hålla käft!

Ibland blir jag så trött på mig själv och min diskussionslystnad. Varför måste jag så ofta hugga när jag inte håller med? Varför dras jag till personer som har åsikter som jag tycker är orimliga för att sedan käfta? Jag behöver inte längre bevisa för mig själv att jag får tro och tänka som jag vill och att jag kan ge uttryck för det. Ser jag alla orimliga tankegångar som ett hot som jag måste attackera?

Det kanske är så det blir när man är uppvuxen med att man måste tro. Det är farligt att inte tro. Svälj ditt eget förnuft; utgå från att det är du som inte begriper. Den enda lösningen på ens problem är att finna den tro som man fått predikat för sig. De andra tankarna är farliga så dem ska du inte tänka färdigt...  Sen blir man aldrig mätt på att tänka färdigt, att säga emot. Man tar sin rätt att säga emot...allting som kommer i ens väg, svårt att bara gå förbi.

Men det är klart. Allting måste få diskuteras och olika åsikter behöver få komma fram i samhället och alla som ger uttryck för sina åsikter och framför allt de som vill påverka med ett budskap måste vara beredda att bli ifrågasatta. Ja, ja men "för mycket och för litet skämmer allt" brukade min mamma säga. Hon hade en del såna där kloka ordspråk på lager.

Men en del gör mig faktiskt upprörd för jag anser det oetiskt att gå ut med vilka budskap som helst.
Som det senaste jag stött på när människor uppmanas att förneka sin sjukdom och undvika att skaffa kunskap om den för man har all kunskap man behöver inom sig. När det hävdas att det är ens eget val att vara sjuk. Man ska vända upp och ned på vad som är sanning och lögn. Det passar som hand i handske för dem som inte tål se livet och dess villkor i vitögat. Och det är tydligen många. Det är en lukrativ marknad , där man kan sälja böcker, terapier, seanser och olika evenemang och det ger en möjlighet att få makt över människor och göra karriär på andras bekostnad.

Inom olika New age-sammanhang finns det ett kusligt vetenskapsförakt och ibland en ren paranoia gentemot allt som man tar för sant i det etablerade samhället. Man ska naturligtvis vara kritisk och kunna ifrågasätta allt även om det är "etablerat" men det blir ju tragikomiskt när man väljer att sätta sin tilltro till vilka tokigheter som helst istället. Där lyser ifrågasättandet helt med sin frånvaro. Där ska man vara "öppen" och "ödmjuk".

Jag har tidigare diskuterat mycket om den kristna tron eftersom det är den bakgrunden jag har haft och det är den tron som jag ifrågasatt från början. New age är också ett sätt att bryta med kristna och andra etablerade religioners traditioner. Det blir ofta ganska odogmatiskt - man kan välja och vraka bland olika pseudovetenskapliga terapier och trosuppfattningar gällande olika gudsdefinitioner och andevärldar.  Behovet och känslan blir en  mätare för vad man ska tro på - inget försök att vara objektiv och relatera till verkligheten och inga tankar på vad som verkar trovärdigt. Men det måste väl ändå bli en plåga för den som inte kan låta bli att tänka ? Att tro på lösa grunder skapar ju alltid utrymme för tvivel. Och sätter man hela sitt hopp till någon konstig lära så är det ganska lätt att bli skakad i grunden när man ser olika motargument.

Jag börjar se en fördel med etablerade trossamfund. Där är tron formaliserad och man går på sina gudstjänster men man lever ändå i praktiken ett liv där vetenskapen har en central plats, när det gäller förhållningssätt som exempelvis till utbildning och vård. Inom New age finns en frihet som i vissa lägen kan bli katastrofal för individen och risken att bli manipulerad av maktmänniskor är minst lika stor som inom den traditionella religionen, kanske större.

Ja - nu har jag ju käftat en hel del i alla fall - är nog ett hopplöst fall.

Brandskogen

Vi var till Brandskogen i Västmanland, där det brann sommaren 2014, och tittade för ett tag sen. Mitt i det hemska så ger det fascinerande estetiska upplevelser med grönska och blomsterprakt i kontrast till det svarta sotiga efter branden.

Man kan se det symboliskt - kampen mellan det destruktiva förgörande och livet som alltid vill gå vidare. I det svåra framstår livet och de positiva upplevelserna desto klarare.

 Varför dras jag till dessa skogsmotiv istället för havet eller de vida vidderna med fria ytor och färre detaljer? Tja - jag är ju född i skogen. Den ger mig hemkänsla. Skogen känns trygg men efter det här besöket inser man på djupet att den tryggheten är bräcklig och man förstår vad en gnista av eld kan åstadkomma.

En del pust och stånk och stön blev det. Jag kämpade och kämpade med dessa rallarrosor för att få dem att framträda; ville att de skulle framträda bättre än i verkligheten. Men nu får det vara som det är. Jag har kommit till den punkten då det blir sämre om man fortsätter kladda. Lika bra att ge sig på något nytt med frejdigt mod. Kanske det blir en Brandskogen II.

Jag har målat från ett foto men egentligen skulle man sitta på plats. Det hade nog inte låtit sig göras här eftersom det var fruktansvärt många insekter som flög omkring så det var stressande nog att gå runt och fotografera. Insekterna trivs väl extra bra bland brandresterna.

Håll bron öppen!

 

 

Målandet har stått stilla i ett år men nu är jag på´t igen. Det värsta är ju att komma på ett motiv. Jag mjukstartade lite på en pappbit - bilden på en soluppgång nedan, men sen kändes det trögt. Jag har ju alltid såna krav på att hitta Motivet med stort M! Så nu gjorde jag en riktigt genomtråkig bild bara för att djävlas med mig själv. Lite träning blir det ju på att hantera sommarspenaten.

Motivet är hämtat från den stängda "Vindbron" vid Kungsängen i Uppsala. Jag promenerade dit för jag tänkte att den kanske skulle kunna utgöra något bra motiv men jag tyckte att det var allmänt för igenväxt och stökigt för att inspirera.

 

Men det är ju så det blir när man stänger broar. Det blir igenväxt och tråkigt och det blir svårare att återställa för varje år som går. Så därför är det bäst att börja måla trots att man inte hittar Motivet!

Hur många broar har man stängt i sitt liv? Bara genom ett ord? Ibland var det nödvändigt men inte alltid. Vad är det som hindrar att man lämnar bron öppen och därmed möjligheterna till kommunikation även om man inte utnyttjar bron precis nu?

Samhällsklimatet hårdnar och jag har en känsla av att många stänger broar med tunga betonggrisar och svårforcerade bommar. Det finns många dimensioner att filosofera över när det gäller stängda broar....

 

 

 

 

Ensamhet - tvåsamhet - flersamhet??

Vi lever i en märklig tid. Aldrig har gränser ifrågasatts som de gör nu när det gäller kärleksrelationer om vem man kan älska och hur relationerna ska se ut på olika sätt, hur könsrollerna ska se ut.  Samtidigt får vi andra värderingar närmare inpå oss där reglerna är mycket styrande. Så allting bara finns - sånt som får mina frikyrkliga föräldrar, modell äldre, att vara superradikala till att få mig som gått min egen väg att bli helmossig i alla fall.

Ensamhet är många gånger ofrivillig - ibland inte - fast någon kanske låtsas att den är frivillig. De flesta söker en nära relation. Ensamheten kan vara hård i sig, dessutom skamlig. Och det är skamligt att erkänna att man lider av ensamheten. Och det kan ses som skamligt att aktivt söka sig ut ur den - om man är kvinna vill säga och ibland om man inte är hetero. Men fy skam - fy skam om ingen ville ha 'na....  Antalet stolta och lyckliga singlar verkar dock växa idag. Ensam och singel är nog inte samma sak heller.

Själv har jag landat i tvåsamheten som de allra flesta. Det är bra att vara två - man kan byta danspartner som i "Lasse går i ringen" men en i taget, men den dansar bäst som dansar längst - eller?
Tidigare (i vissa sammanhang fortfarande) sågs det som ödet den man sammanlänkat sig med och skilsmässa var inte att tänka på, bara att hålla skenet uppe. Det är bra att möjligheten att gå skilda vägar finns, när förhållandet inte alls fungerar längre, och att det är accepterat i samhället. Men nu skiljer man sig kanske lite för lätt? Jag som bildade familj sent i livet har ändå hunnit med att vara gift i 25 år nu men för en tid sedan fick jag erfara att medellivslängden på ett äktenskap är 11 år. (Jag vet inte om någon liknande statistik finns för samboförhållanden.)

En kändis som blev intervjuad i TV hade begärt skilsmässa fast det inte var något fel med förhållandet. Det enda felet var att hen ville ha ett mer spännande liv, utveckla nya sidor.
Det verkar som ett kärleksförhållande för en del är något som man utvecklar som något sorts konstverk och kommer man inte längre är det dags att bryta upp. Och man vill leva med de stora känslorna - ingen grå vardag. Det är kanske finemang om båda kan gå vidare i livet på samma villkor.
Idag verkar det som det är lätt att bli en black om foten om man inte är frisk och alert. En del som drabbats av olika sjukdomar har fått erfara att kärleken inte tål svaghet. Är man sjuk och har problem passar man kanske inte in i konstprojektet. Och hur är det när man blir gammal?
"Will you still need me, will you still feed me, when I'm 64" or 74 or 84....  ?

För en tid sedan såg jag på "Malou efter tio" på TV. I det programmet ifrågasattes tvåsamheten. Visst ska man kunna ha flera på en gång. Tvåsamheten blir en för trång värld. Svartsjuka är i alla lägen något destruktivt och fel - eller?  Man kan leva i en sorts tvåsamhet där man ändå är öppen för att partnern träffar andra eller man kan öppet leva flera tillsammans eller.... Alla möjligheter finns...
Där slår det lite knut i skallen på mig trots allt. Det kanske det gör för alla, som har haft en uppväxt med ganska sträng moral när det gäller sex och förhållanden eller för alla som inte med lätthet har hittat någon att leva med över huvud taget. Ska man nu hitta flera och inte bry sig om folk kommer och går, stannar eller försvinner?? Krävs nog lite mer bearbetning för min del där vad det egentligen skulle innebära...

Det var lite om kärleksrelationer fast det finns hur många infallsvinklar som helst. Barn och relationer har jag inte alls kommit in på. Barnen måste ju ha en plats i de vuxnas karusell.  Det får kanske bli ett annat blogginlägg.  Och allt är inte kärleksrelationer - vänskapsrelationer kan också vara något för Viola att fundera på.

Grisen och feministen

Två kulturpersonligheter som har genomgått en skilsmässa från varandra och som ger ut böcker ungefär samtidigt och som har intervjuats i media. Såklart man blir nyfiken! Båda vill hävda att det inte ska kopplas till deras privata situationer men tänker och spekulerar gör man ändå - och de har båda hävdat att de inte tänker läsa varandras böcker....

Jag började med Ebba Witt-Brattströms "Århundradets kärlekskrig". Titeln och upplägget i diktform
visar att det är en replik till Märta Tikkanens "Århundradets kärlekssaga". Det var lättare att leva sig in i och förstå Tikkanens bok. Det var länge sen jag läste den nu men kanske berodde det på att det som skrevs var mer kopplat till det konkreta livet.

Den här dikten i  dialogform var bortkopplad från den omedelbara verkligheten, som bara glimtade fram i grälet kontrahenterna emellan. "Han sa:...." och "Hon sa:....." Mot slutet kände man ändå att man sögs in i en konflikt som fick sin upplösning -  hon släppte taget.
Det finns många trådar att dra i och kommentera - kan bara ta några axplock, rent subjektivt utvalda.

På olika sätt kommer diktens "han" tillbaka till att han inte tillåts vara man.
Han sa:
Jag låter mig inte
läxas upp av dig.
Du är ute efter att kastrera mig.

I allt du gör
sparkar du män
på kuken.

Diktens "hon" lider av känslan att inte nå honom - att han utövar makt:
Hon sa:
Du minns bara vad jag sagt för hemskheter
inte dina förskräckliga
maktord

Jag har aldrig nått dig.
Du är helt enkelt inte nåbar.
Du är ingen människa du är en teflon.

Han sa:
Du har all makten i vårt förhållande.

Det är tydligt att vad som är maktens essens upplevs olika av kontrahenterna. Är det ofta så?
Han sa:
Men är det inte konstigt
att du alltid måste ha
så många fler ord än jag?

Hon sa:
Den som har makten kan tiga i elakt spel.

Han sa:
Ja du är rolig du

Konstigt nog var det mer i Horace Engdahls "Den sista grisen" som väckte mitt engagemang - varför?
För att han skildrar det främmande, som jag vill förstå?
Mycket som han skriver känns klokt och tänkvärt. En del undrar man om det verkligen är något han står för eller om han vill göra en karikatyr av mannen, även kvinnan, för att provocera.
Boken har två avdelningar "Spillror" som är tankar och aforismer från ett par rader till ett par sidor.
"Mannen på bryggan" är skriven som en monolog som kommer att spelas upp på Dramaten.

Enligt Horace själv så innehåller den första delen sånt som har hämtat inspiration från hans egen skilsmässa. Eftersom det är skrivet i aforismform går det knappt att referera utan återigen tar jag fasta på något som väckte min uppmärksamhet och det gjorde redan en av de inledande styckena.
Han skriver om den unge mannens innersta rum, där det bara får plats för honom själv:

Att vänta sig något annat eller att fordra något annat, nu eller någonsin, vore dårskap.
Det som inte får plats i den unge mannens centrum, det vill säga allt annat, är hänvisat till väntrummet. Där sitter hans flickvänner, hans ambitioner, samhället, Gud och djävulen.
---------
I en ung kvinnas sinne finns det ett innersta rum och detta centrum är tomt, hon är inte en själv där. Hon sitter utanför och väntar på att någon annan ska fylla det.

Får jag nu fylla på med egna tankar och spekulationer undrar jag om hennes frustration över  teflonmannens tigande har något med hans "inre rum" att göra. För att hemfalla åt mitt eget könsrollstänkande så undrar jag om det inte handlar om att kvinnan vill att man ska dela varandras  inre rum medan mannen vill ha det för sig själv. Att vilja inta hans rum och dela det är att "sparka på kuken" eller ibland - ve och fasa - så undrar jag om alla besitter ett "inre rum" över huvud taget?

Man kan ju undra om inte han eller den skildrade mannen (?) skulle trivas i Saudiarabien. Ur "Mannen på bryggan":

Jag har alltid undrat hur man rent praktiskt vill gå till väga för att förbättra släktets hannar.
Skall man operera in ett mikrochips i hjärnan som blockerar de naturliga associationsbanorna?
En vän visar mig till exempel ett foto i tidningen som föreställer en nyutnämnd kvinnlig direktör. Jag säger '"Jo, jag känner till henne. Fint att kompetenta kvinnor äntligen får komma fram till de viktiga posterna."
Men jag luras. Vad jag egentligen tänker är att jag skulle vilja se henne naken.
Med de orden tagna på allvar så är det kanske ganska befogat det där med burka...
Mannen funderar mycket över "Obehövligheten" på ett rörande sätt:
De obehövliga kan aldrig förenas, det ligger i sakens natur. Vi är inte intresserade av varandra. Vi ser med trånad på de nödvändiga.

I slutet av boken kliver författaren fram och erkänner att mannen på bryggan var en fantasi om den siste mannen. Det finns ingen anledning att bli upprörd av det han sa.  Hans sort kommer snart att vara försvunnen.

Eller var det fantasi och lurades du inte en gång till Horace??
Är det sant att "jag eller du måste dö" som "hon" säger i Ebbas kärlekskrig?

Människors vägar äro outgrundliga

Jag har varit lite dålig på att fundera ett tag. Skärpning! Det har inte varit något vidare bevänt med läsningen heller men nu har jag i alla fall klämt den omtalade boken "Älskade terrorist" skriven av Anna Sundberg med hjälp av Jesper Huor

Boken handlar om en ung kvinna från en svensk medelklassfamilj som i sin ungdom är lite sökande och vilsen. Hon blir muslim genom kontakten med en muslimsk man och går med i den internationella jihadrörelsen, där hon är kvar i 16 år. Den förste mannen hon träffade visade sig inte ta livet som muslim på nog stort allvar. Anna träffar en ny mer seriös man med vilken hon tillbringar en hel del tid utomlands huvudsakligen Georgien, nära Tjetjenska gränsen, där mannen Said är verksam som utbildare för terrorister. De är också en tid i Syrien där mannen åker fast och Anna hamnar i husarrest med barnen. Hon får tillsammans fyra barn, två med den tidigare mannen och två med Said.
Det sista väntar hon under arresten i Syrien.  Anna och barnen lyckas till slut bli fritagna, antagligen genom kontakter med svenska ambassaden, och ta sig tillbaka till Sverige, där Anna under en tid fortsätter att leva som muslim, är bland annat rådgivare i ett muslimskt forum. Men hon kommer inte att leva mer med Said som under en tid är i franskt fängelse. Hon begär skilsmässa medan han är där. Senare blir han dödad i IS-kriget i Syrien. Anna börjar studera och tar alltmer avstånd från sitt liv som jihadist till slut också från sin gudstro och lever ett vanligt sekulariserat liv igen.

Boken är lättläst och vistelsen utomlands skrivs på ett medryckande sätt, så man lever sig in i det liv som familjen lever där. Glimtvis kommer det fram att Författaren ifrågasätter men för det mesta skildrar hon sig själv som den hon var där och då. Medförfattaren bidrar med inlägg i kursiv stil som visar en del fakta och sammanhang.  Den äldste sonen Anas bidrar också med små inlägg utifrån hans perspektiv.

På Facebook har folk varit lite arga på den uppmärksamhet Anna har fått. Skulle vi engagera oss om det handlade om en kvinna från ett muslimsk sammanhang? Skulle vi vara speciellt förlåtande då?
Det kanske inte så lätt skulle bli en bok om det handlade om en från början muslimsk kvinna. Jag skulle definitivt ha läst också en sådan bok med intresse. Men visst blir man extra nyfiken när en kvinna från ett vanligt svenssonliv anammar en sådan lära och som kvinna identifiera sig med de regler som gäller i extrema muslimska miljöer? Skulle det åtminstone inte ligga närmare till hands med hennes kulturella bakgrund att bli med i någon kristen sekt?

Boken ger dock inte en så klar bild av varför hon ansluter sig till rörelsen och varför hon till slut lämnar den. Anna beskriver en religiös upplevelse i samband med att hon träffade den förste mannen och hon antyder en längtan efter klara riktlinjer i livet men allt skildras så summariskt så det är inte lätt att få grepp om den inre processen. Detsamma gäller vägen tillbaka. Hon blev påverkad av att se världen utanför genom TV-program hon såg i smyg. Det var egentligen inte okey att titta på TV och hon blev påverkad av sina studier. Jag kan inte låta bli att fundera på om hon är så jagsvag och lättpåverkad av det som hon möter så det går så smidigt. Men kanske är det skildringen som är lite för för smidig?

Anna tar i alla fall avstånd från det hon tagit del av. Hon har ju inte deltagit på ett direkt sätt i terrorism eller inskolning av terrorister eftersom hennes plats var i bakgrunden att ta hand om barnen, men hon beundrade männen i deras verksamhet och deras försörjning bestod ofta av kriminella medel. En del antyder att hon inte skulle vara ärlig utan använda pengarna som boken ger till att stödja rörelsen som hon varit med i. Hon tar dock risker med att skriva den här boken som ändå ger en bild av hur det kan gå till. Skulle det verkligen uppskattas - även om den skulle generera pengar?