Till min 20-åring

Du fyller 20 år idag! Den här målningen gjorde jag 2006, då du ganska nyligen blivit tonåring och blivit utdragen som en gummisnodd, ränt i höjden flera decimeter utan att gå upp nämnvärt i vikt. En lång, smal tjej från att ha varit en lite knubbig flicka.
Meatamorfosen behövde bearbetas och då blev det den här målningen - ett collage från ultraljudsbilden i magen till du nyfödd ligger på pappas underarm och sen några bilder på vägen till den långa tonåringen som står och knappar på sin mobiltelefon. Nu skulle bilden behöva kompletteras med en ung vuxen, men från den tiden då jag målade den här tavlan till nu kanske ändå de största förändringarna skett inuti.

Det är första födelsedagen du inte är hemma så då får jag sitta här och drömma och skriva ett blogginlägg i stället och stolt följa dig i mina tankar....

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är ditt stora äventyr!

Livet är en dans på nyponrosor

Ovanstående bild gjorde jag som en kladd och tänkte göra något bättre sen. Bilden skulle heta "Visst är livet en dans på rosor". Idag tog jag en promenad och gick in på en blomsteraffär och skulle köpa ett par rosor som förebild. Men tänka sig, expediten kunde inte uppbringa en endaste ros med taggar!! Taggarna har förädlats bort!! Då går det väl inte att prata om livet som en dans på rosor! Eller har vi förädlat bort taggarna i det verkliga livet också? Gör man sig inte illa i livet längre? Kanske det är livet på Facebook som är en dans på rosor utan taggar? Det har skrivits om att vi förskönar våra liv där och gör andra, som går på bluffen, deprimerade.

Det var första gången expediten var med om att någon frågade efter rosor med taggar. Hon undrade nog, fattade inte att rosor utan taggar är fusk...

Jomen på nyponrosorna, åtminstone de vilda, måtte det väl fortfarande finnas taggar: små, vassa och ettriga, som blir svåra att få bort från foten sen? Vi säger väl det då:
 Livet är en dans på nyponrosor!

Är du lycklig på lördag eller söndag?

 DN.se publicerar en artikel som säger att religionen gör oss lyckliga:
Amerikaner som regelbundet går i kyrkan, synagogan eller moskén upplever fler positiva känslor och färre negativa än de som inte besöker något gudshus. Analysen bygger på över 300.000 intervjuer utförda av Gallup-Healthway.

Regelbundna gudstjänstbesökare har i genomsnitt 3,36 positiva känslor per dag, jämfört med 3,08 för otrogna.
http://www.dn.se/nyheter/varlden/stor-undersokning-religion-gor-dig-lycklig

Hm - man kan ju fråga sig om skillnaden är så markant? Båda parter har tydligen tre hela "lyckor" var. Och vad definierar man som lycka?
Hur skulle jag kunna besvara en enkät som försöker utröna hur många positiva känslor jag har per dag?

Enligt ovanstående undersökning är också de icke troende som lyckligast på lördagen och de troende är lyckligast på söndagen. De icke troende upplever kanske veckans höjdpunkt i Mammons tempel (varuhusen) på lördagen medan den troendes höjdpunkt infaller i kyrkan på söndagen - eller?

Nja, det är inte bara Mammon som återstår för den icke troende.
Kulturell aktivitet sägs vara gynnsamt för hälsan. Den kyrkliga verksamheten bör kunna ses som en form av kulturell aktivitet. jag lyckades hitta en artikel att styrka mina antaganden med:
Vi vet att kulturell aktivitet och ett långt friskt liv har ett tydligt samband, det skiljer 15 år i livslängd mellan de som använder hjärnan aktivt och de som låter bli, säger Gunnar Bjursell.
http://www.prevent.se/sv/Arbetsliv/Artikel/2010/Mer-kultur-ger-ett-halsosammare-liv/

I den senare artikeln fokuseras på hälsa och livslängd och den kulturella aktiviteten får oss att "använda hjärnan" ger lustkänslor och
gemenskap.  Vilket resultat skulle vi få fram om man mäter lyckan hos t.ex. dem som går regelbundet på teater och konserter? Eller om vi mäter lyckan hos dem som regelbundet deltar i någon form av föreningsliv?

Vad innebär den kollektiva gemenskapen i sig för de positiva känslorna?
Jag har funderat en hel del på behovet av kollektiv gemenskap. Hur viktig är den i förhållande till behovet av nära familjerelationer och vänner? Är det något som vi kastar bort med badvattnet i sekulariseringens tidevarv? Eller är den kollektiva gemenskapen bara av ondo så vi ska se alla skrikande människor i hitlerhälsning framför oss? Vi rör oss förstås i en hel del kollektiv ändå, arbete, skola etc. Vi hamnar i tillfälliga kollektiv av och till.  Räcker det? 

Jag måste något ljuga....

http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Wooden_washtub.jpg

Nu verkar det som om jag måste ljuga ihop något för att hålla bloggen vid liv.

"Jag måste något ljuga för att karet ska bli fullt sa Espen Askepilt" 
Den frasen är det enda som sitter kvar i minnet från en saga jag läste som barn.
försökte googla efter den men hade inte sån tur att jag kunde hitta sagan på nätet. Jag hittade en annan norsk folksaga om Espen Askepilt men inte denna. De här sagorna brukar gå ut på att några skickas ut i världen och så träffar de någon som har behov av hjälp och den som beter sig på rätt sätt får en magisk förmåga till hjälp på den fortsatta vandringen. Det brukar vara den yngste eller svagaste eller den som alla tror minst på som gör rätt och som klarar sig till slut och kanske får prinsessan och halva kungariket. Den siste ska bli den förste; den lilla maktlösa människan får sin kompensation - bara hen gör det goda.

Barnens sagor pekar framåt då man ska ut i den stora världen. Förhoppningsvis finns det fortfarande något av den stora världen att upptäcka när man lever pensionärsliv men ändå funderar man en del på hur det gick och känner ett behov av att berätta sagan om hur det blev. Går den att berätta utan att ljuga - eller får man ljuga? Jag försöker lägga pussel ibland men jag behöver en del bitar för att få en helhet. Problemet är att jag tror att jag inte kan ljuga. Ljuger gör vi nog alla på något sätt mer eller mindre medvetet, men den där kreativa lögnen - d.v.s fantasin lyser med sin frånvaro ibland.

PS. Min man hittade sagan, det var bara det att frasen inte hade riktigt samma ordalydelse som i den version jag kommer ihåg:
http://oaks.nvg.org/nofor23.html
"Jag måste säga något rejält för att karet ska bli fullt", stod det här. Det kanske måste en lögn till för att det ska bli något rejält ibland :-) Eller också kan sanningen uppfattas som lögn och lögnen som sanning ibland.

Utanförskapets ambassadörer

Visst kommer jag att titta på melodifestivalen i kväll fast jag skäms lite smått, gillar ju inte så ofta musiken och inte är det så finkulturellt heller men det är ändå kul att se hur det går. Liiite intressant måste det ju ändå vara för den drivkraften finns det inte en endaste gnista av när det gäller OS till exempel. Där nöjer jag mig med att höra de största nyheterna i efterhand för att inte framstå så bakom flötet som jag verkligen är.

Speciellt intressant blir det ju eftersom vi har till och med två jokrar i leken den här gången. Smart drag av arrangörerna för det är nog fler som tycker som jag och som har gått på knepen att få oss att bänka oss framför TV:n i år också om nu någon hade tänkt strunta i det för en gångs skull.

Jag diggar dem starkt - de medelålders herrarna! Släng er i väggen Danny och Loreen!
Här är Torsten Flinck alert och ger kontakt. I intervjuer halvligger han i soffan och blundar när han talar - här ser han publiken i ögonen och är sååå närvarande och verkar bottna i det han förmedlar. Musikaliskt är det väl inte helt fel heller så långt jag kan förstå. Barfotabarnet sjunger: Jag reser mig igen....
 Björn Ranelid spelar ut men ger inte samma kontakt ändå - den kontakten finner man nog bättre i hans böcker. Men det är något visst med honom. Idén bakom framförandet, att deklamera en kärleksdikt med musikalisk bakgrund, är okey och Sara Li sätter lite piff på anrättningen  Ranelid står upp för den han är och försvarar sig mot belackarna och han fascinerar mig på något sätt. Jag trodde att Jonas Gardell var de mobbades försvarare. Med sin kommentar, att han från att ha sett Ranelid inte längre är homosexuell, har han dock fallit ned från den piedistal där jag placerat honom.

Heja grabbar - ni får nog varsin röst av mig ikväll! De andra får musikaliska och artistiska förståsigpåare ta hand om. Allmänheten som röstar behöver ju inte ens ha ambitionen att göra någon form av rättvis bedömning - så jag röstar på utanförskapets ambassadörer.