Statsminister för ett halvår.

 

 

 

 

 

 

 

 

Medan dottern är på andra sidan Östersjön passar jag på att tjuvläsa hennes böcker.  Hon har en serie böcker ”Sveriges statsministrar under 100 år” från Karl Staaff till och med Fredrik Reinfeldt. (Redaktörer: Mats Bergstrand & Per T Ohlsson) Jag har just läst den fjärde boken i serien, "Swartz" av Eva Helen Ulvros, och den har intresserat mig mest hittills fastän Carl Swartz bara var statsminister under ett halvår men verkligen ett turbulent halvår.

Den tidigare stadsministern Hjalmar Hammarsköld (i socialdemokraternas kampanj kallad Hungersköld)  hade tvingats avgå och det bildades en interimregering i väntan på valet hösten 1917 och där blev Carl Swartz alltså statsminister.

Swartz framstår som en kompromissernas man. Han var pragmatiker och lyssnade till olika åsiktsriktningar och lyckades ljuta olja på vågorna i en orolig tid. Kanske var det hans kompromissvilja som gjorde att det inte blev en regelrätt revolution. Han ansåg sig själv lida av en obeslutsamhet och väckte också viss irritation över att det blev många och långa diskussioner inför olika beslut.  Jag antar att det hör ihop med det som han också uppskattades för – han satt inte fast i ett ideologiskt tänkande utan kunde se komplexiteten.

Antagligen har jag läst och glömt men det var verkligen en tankeväckare för mig hur krisigt det var vid tiden för första världskriget.  Man demonstrerade mot den dåliga tillgången på mat och här var ofta kvinnorna i majoritet fast de ännu inte fått sin rösträtt. Ett par hundra kvinnor från Söderhamns skärgård gick till kronlänsmannen och klagade på den låga brödransonen. I Västervik lyckades arbetarna genom strejk genomdriva sänkta priser på en del livsmedel och höjda brödransoner. Fabriksarbeterskor från textilindustrin i Norrköping uppvaktade borgmästaren och krävde extra brödutdelning. Nyheterna spreds och inspirerade till aktivitet i fler städer.

Hungerdemonstrationerna trappades upp och en del tog saken i egna händer och tog sig ut till bönder och krävde mat och man tvingade handlare att ta fram sina varor.  Myndigheterna agerade med försiktighet och allt blev inte rättssak eftersom man ville lugna ned. Det var samma år som den ryska revolutionen och man var rädd att det skulle bli en revolution i Sverige också.

Så här såg det ut när mina föräldrar var 12 och 15 år. De befann sig på landsbygden och hade nog inte lika svårt med tillgång till föda och jag vet inte hur medvetna de var om vad som hände runt omkring. Jag minns inte att mamma talade så mycket om demonstrationer och hungerkravaller. Det som gjorde mest intryck på henne tror jag var Spanska sjukan, som kom ett år senare.

Det lustiga är att ju fler år som går desto närmare kommer man tiden runt förra sekelskiftet.  Mina föräldrar fick barn i mogen ålder, likaså jag, så det är lite extra långt mellan generationerna, vilket kanske bidrar till att tiden krymper ännu mer. Historien blir allt verkligare. Dagens välfärd är verkligen ingen självklarhet.

Jag får väl gå vidare i bokserien medan dottern är kvar i grannlandet i öster. Återstår att se om någon mer av böckerna inspirerar till ett blogginlägg.