Boa in sig i ålderdomen...

 

Jag märker att det är en del äldre som bearbetar åldrandet i sociala media. Bloggen går väl också bra.

 Det känns som jag gått över till en annan fas i livet  och jag känner mig allmänt vilsen. Vad är jag intresserad av numera?
Det är mycket som inte riktigt angår en längre men genom den nya generationen hänger man delvis kvar förstås.

Dags att boa in sig i ålderdomen - ett uttryck som jag inte riktigt vet var det kom ifrån -  eller erkänna att man gjort det för länge sen och göra det till nåt allmänt mysigt..
Det låter väl inte så dumt.... Ta på sig sköna tofflor - lufsa omkring i morgonrocken länge.... Göra det man orkar om man orkar när man orkar..... 

Jag har alltid känt ett visst trots mot ålderskrisandet som en del börjar med redan vid 30. Eller kan man börja ännu tidigare?  Jag började väl fundera lite vid 50 trots allt. Man ska ju ha en fin fest och få en massa berömmande ord för vad man åstadkommit i livet och det kändes ju lite tunt. Vid 60 började det bränna till på allvar för krämporna började ta ut sin rätt...

En del gör allt för att inte beblanda sig med ordet "gammal".
Man ska inte gamla till sig! 😟
Man är inte gammal man är årsrik.😲 
Man är inte äldre än man känner sig. 😕
Ålder är bara en siffra 😜

Skitsnack! Man är exakt så många år som 
almanackan säger oavsett hur man mår
 och varför gör man ordet "gammal"
 till ett värdeord??

Man är samma människa innanför sitt skal och man vet trots allt vem man är på ett bättre sätt än tidigare.. Det är en sorts trygghet trots allt.
Det gäller att släppa det som inte intresserar längre och sluta hålla fast vid något av slentrian. Nånting finns det väl kvar att utforska bakom kröken........ eller ska man idissla det ointressanta ännu en gång.... 

Humanismen är större än ateismen.

 

Humanismen är större än ateismen. 
Och bredare.
 
Gränsen mellan ont och gott, dumt och smart
går inte mellan tro och inte tro. 

Det finns ateister som tycker att mobbing är
en bra metod i kampen mot religion.
Det är dumt, urbota dumt.

Det finns troende som tror på ett helvete
för icke troende och tycker det är juste.
Det är dumt urbota dumt. 

Klart slut.

Livets pussel

 Nu är jag med på senaste mode i konsten - collage! Jag har en målning under. först försökte jag med spatel och färg med strukturmedium i men det blev svårt att få till så det såg ut som pusselbitar. Dottern sa att det såg ut som en karta med länder och det hade hon rätt i.
Nu tog jag en wellpappbit som var av god kvalitet så den inte var så randig och skar ut pusselbitarna och målade och klistrade med 
gamla hederliga Karlssons klister. 

För mig är det en stark symbolik i bilden. Den mörka bilden är minnet av hur det var att gå på en liten landsväg på landet när det var mörkt. Om man tittade mot trädtopparna kunde man ana den något ljusare himlen och se vart vägen gick. Men för det mesta var man ju ändå utrustad med ficklampa. 

Över bilden från min barndoms landsväg försöker jag så här på äldre dagar lägga pussel över mitt liv och få perspektiv och förstå. 
Det är inte så lätt att få till det. Bitar fattas och några bitar passar inte in. Några utlöp har gått av som det kan göra på gamla pusselbitar. Jag har grubblat på vad de där små grejerna som sticker ut på en pusselbit heter. Någon annan som kan ett bättre ord?

Perspektiv på den myrdalska familjen.

 Jan Myrdal har funnits med som författare under mitt vuxna liv. När jag skrev en uppsats på universitetet hade jag med boken "Rapport från kinesisk by" bland annan 60-talslitteratur. En mycket positiv skildring av kulturrevolutionen. Folk trodde på den då och vänsterfolk gick med "Maos lilla röda" i bakfickan. Och Jan Myrdal beundrades av många. Intervjuerna som gjordes i den kinesiska byn skedde dock genom en tolk så han hade ingen koll på om han fick en rättvis bild.

Senare tog jag del av Jan Myrdals barndomsskildringar, där han chockerade oss alla med bilden av sina föräldrar och skildrade relationen till dem och uppväxten på ett mycket negativt sätt. Alva Myrdal framstod som en mycket kall människa som inte förstod sig på barn och som inte kunde tolka en katts signaler ens. Man undrade ju i sitt stilla sinne om man kunde skriva så om det inte var sant, om det inte åtminstone var hans ärliga upplevelse? 

Jag förstås undrat över varför Jan inte markerat att han ändrat inställning till en del saker som de flesta andra har gjort om just kulturrevolutionen och inte ens om polpotregimen... Han började framstå alltmer som en bisarr gubbe.

Och nu kommer "De hemliga breven" som sparats och utgetts av systern Kaj Fölster. Introduktion och urval av Bosse Lindquist. Det är främst brevväxling mellan Jan och Alva. även några brev från Gunnar. Minst lika svårsmälta som barndomsskildringarna. Här framstår Jan Myrdal som den kallhamrade och Alva Myrdal som en älskande mor som gör allt och för mycket för sin son och som rannsakat sig själv och försökt förstå hur det kunde bli så här. Barndomsskildringarna bestod nog också av rena medvetna lögner.

 Under lång tid är Jan Myrdal försörjd av sina föräldrar och han dikterar för sina föräldrar punkt efter punkt vad föräldrarna ska ordna åt honom tills han kommer hem när han är ute och reser. De fixade ett hus åt honom men han hade velat att de skulle fixa en utbyggnad också innan han kom hem... Man kan förstå att Jan kämpade för att få tillbaka dessa brev men han lyckades inte så nu kan omvärlden få en mer nyanserad bild av det kända föräldraparet och deras förstfödde. 

Jans attityd och självbild verkar minst sagt märklig. Han anser att representanter för bokförlagen har hybris om man ger kritiska synpunkter på hans böcker. Hans sätt att skriva om människor är verkligen makabert. 

Sonen Janken Myrdal ger i ett efterord en bild av sin far och sina farföräldrar främst Alva  som verkar nykter och nyanserad. 

Boken kan rekommenderas för dem som följt den Myrdalska familjen och undrat över hur det egentligen varit. Den här boken ger kanske inte hela svaret heller men nog bidrar den till ett lite mer rättvist perspektiv. Man önskar att Alva som tagit mycket illa vid sig och vars ålderdom förmörkades av dessa böcker hade fått uppleva denna upprättelse.

Drombild 4

Änne en målning inspirerad av en drömbild. Det jag såg var någon sorts skärm och att det ena klotet efter det andra kom och försvann bakom skärmen. Jag såg inte hela den här bilden utan jag komponerade den inspirerad av min drömbild.

Drömbild 3

 Drömbild 3 eller alternativ titel: Krälande reptilsvansar 😄
Jag tänker så mycket på hur man ska åstadkomma abstrakt konst så jag ser saker framför mig ibland i halvvaket tillstånd. Denna bild är inspirerad av en sån drömbild men jag har fortsatt att "drömma" lite till så det är inte troget ursprunget som nog var lite mer diskret. Det var bara en bubblande och sjudande orange massa och så blått vågliknande mönster runt omkring. I drömmen verkade bilden vara uppbyggd av pointilism så jag har ägnat mig lite mer åt det jag kallar fläckilism för massor med små prickar har jag inte riktigt tålamod med.

Människor och termiter.

 
Kan man kalla denna målning abstrakt konst eller kanske surrealistisk? Vad man kallar abstrakt konst verkar vara lite hipp som happ. Om man är strikt ska det väl inte finnas något som relaterar till verkligheten om det är abstrakt. En del kallar det abstrakt bara om det inte är realistiskt och i den meningen är detta abstrakt. Relaterar allt till verkligheten så kan det vara förenklat eller stiliserat men inte abstrakt om man ska vara noggrann. Men okey - du får kalla det vad du vill.

Färgen på målningen blir aldrig helt rättvis på skärmen hur mycket man än försöker mixtra. De färger som finns aningen blått i blir mycket blåare. Men det funkar på sitt sätt. Man får se originalet och det som syns på skärmen som två bilder på olika villkor.

Ibland när jag är ute och åker och ser enorma husblock som när man åker tåg och kommer söderifrån och ser enorma husblock och på kvällen lyser det i de små gluggarna. I varje sån där glugg finns det någon människa instoppad. Det är så människodjuret bygger sina bon - och det får mig att associera till en termitstack fast jag inte sett nån sån i verkligheten. 

Stora husblock och människomassor - lite ångestladdat. Kanske för att man känner sin egen obetydlighet i det stora hela??